""Jag säger er: Om de tiger kommer stenarna att ropa.."

Gud har uppenbarat sig i hela sin skapelse, och i sitt ord. Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbarat i hans skapelse. Därför är det inget att förvåna sig över att ingenting är lämnat åt slumpen i något av allt Guds handlande. Han handlar långsiktigt från skapelsens begynnelse för att ge exakt rätt inramning i den fysiska verkligheten för det andliga skeende som på djupaste sätt påverkar och ödesbestämmer hela världen. Själva jorden är delaktig och görs medberoende av allt det so sker på den. Den lider under samma villkor som människan.  Den suckar som en kvinna i barnsnöd för att bli befriad från sitt ok. Den rister och bävar för att bli fri.(Rom 8:20-22)

Genom att göra tron till en helt och hållet 'andlig och/eller' intellektuell fråga kastar vi bort den ena av Guds två böcker. Att vi blir 'endels' seende är därför bara naturligt, men inte mindre klandervärt. Jesu undervisning präglas av att ju djupare den sanning som han vill belysa är, ju naturligare bilder använder han.  Allt från liljor på marken till sparvar i häcken, all från rävars kulor till fåglars bon, allt från fiskar med mynt i mun till duvan som en sinnebild för Guds ande. Ja hela skapelsen prisar honom och han bejakar den och lyfter upp den inför våra ögon.

När Job i sin kamp för att förstå vad som sker bortom den andliga kulissen finner att det tryter med argument i hans försvar för sin gudsbild så kan han inte heller undgå att hänvisa till den övriga skapelsens medverkan för att förstå världen och Gud. (Job 12:7-12)

Landet som idag är den hetaste politiska potatisen på jordklotet hörde från tidernas begynnelse till de s k kananeiska folken. En serie stammar med tveksam moralisk hållning som genom sina synder mot skapelsen och Skaparen försatt sig i farozonen att utplånas från jordens yta bor i landet och har orenat det i decennier. Medan Abram ännu är i Ur i Kaldeen kallar Gud honom att lämna de sina och dra till det som kallas löfteslandet. "Gå ut ur ditt folk och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land so jag skall visa dig.  Där skall jag göra dig till ett stort folk och du skall bli en välsignelse." (1 Mos 12:1f)  

Med sin brorson Lot kom han till löfteslandet. Där var det på den tiden radikalt annorlunda än dagens kartor visar. Hela landet var som Egyptens land, överallt var det vattenrikt och frodigt på hela Jordanslätten. I Egypten rann Nilen mot norr och skapade nildeltat och var själva förutsättningen för Egyptens rikedomar. I löfteslandet rann Jordan från sina källor i Banias i norr vid foten av Hermons berg ner genom Huledalen och genom våtmarkerna där, rann till Tiberias, eller Genesareth eller Kinneret sjön och rann sedan obehindrad hela vägen till det som idag är Eilat i norra ändan av Akabaviken. Något dödvatten fanns inte i Jordandalen.   Bara levande vatten, bördig åkermark och ett myllrande liv av människor och djur. "Innan Herren ödelade Sodom och Gomorrah var den nämligen sådom Herrens lustgård, som Egyptens land ända till Soar." Lot valde att bosätta sig där.

Herren sa till Abram efter Lots utflyttning:"Lyft din blick och se dig omkring från den plats där du står, mot norr och söder, mot öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid... Bryt upp och vandra omkring i landet i hela dess längd och bredd, för jag skall ge det åt dig." 1 Mos 13:14-17

Där döda havet nu ligger låg då Siddimsdalen. Där nere bor Lot. Han har oturen att hamna i en av de konflikter som alltid blossar upp bland människor som vill äga vad andra har  och han blir byte åt en koalition stamhövdingar. Hans farbror Abraham rycker ut och återtar allt byte och räddar Lot från sitt öde. Vid återtåget till Hebron där Abram bosatt sig möter han kung Melkizedek (Rättfärdighetens konung) i  Salem (senare Jerusalem) och där firas bibelns första nattvard med bröd och vin. (1 Mos 14:18f)

I 1 Mos 18 kommer domen över Sodom och Gomorrah och den enskilda händelsen skapar grunddragen i den topografi som i stora drag är dagens. Hela Jordandalen utsätts för en gigantisk förkastning där jordskorpan viker ner sig som en fallucka och där det förut hade varit en jämt fallande flod sjunker  området runt Tiberias ner till ca 100 meter under Medelhavets yta och sänkans djupaste del hamnar 398 m under Medelhavets yta. Dess största djup 300 meter till ner i djupet. Denna förkastning fortsätter via Afrikas horn ner genom Östafrika och kallas där Rift Valley. Lär vara synlig från rymden.

Jordandalen kommer så att övergå från ett vattenrikt och bördigt flodområde till den besynnerliga och unika sammanställningen av ett levande vatten i norra landsändan och ett massivt mineralmagasin utan varje tillstymmelse av liv i den södra ändan. Med undantag av några saltälskande mikroorganismer som finns just i bräckvattnet där Jordan flyter in i Arabah är det en enda mineralbank. Smältvattnen från längst i norr, snösmältningens minerallösande effekt, leder mycket näring till trakten runt sjön 'Lyran' (heb Kinneret) efter sin form. Det resulterar i ett mikroklimat och odlingsförhållanden som saknar motstycke i världen. Vissa grödor ger fem skördar om året! Omsättningen garanterar balansen mellan vattnets uppslammade nyttoämnen. Liv liv och åter liv!

Samma vatten, med samma näringsrika innehåll flyter sedan ner från Kinneret till Döda havet. Ett antal smärre, ofta säsongsbetonade bifloder ökar tidvis på vattenmängderna. Den viktigaste kommer österifrån och heter Jabbok. Dess historiska betydelse är flerfaldig. Där vid ett vadställe avgjordes en mans öde. En man som hette Jakob men under en brottning med Herrens ängel blev han slagen på höften så att han blev låghalt. Och fick ett nytt namn. Det gamla betydde: "Den som förskjuter, tränger undan, tar en annans plats". "Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, för du har kämpat  Gud och med människor och segrat."1 Mos 32:28

Där Jabbok flyter in i Jordan ligger en stad som heter Adam. Mitt emot på andra stranden ligger en liten ort som heter Saretan. Det betyder 'den som står emot'. Ordet är av samma slag som och på samma rot som 'Satan'. Satan är inte ett egennamn utan en funktionsbeskrivning. Han är Guds och människans främsta motståndare, åklagare och själafiende. Han heter annat, som exempelvis Lucifer men han är satan: motståndaren.

Alla världens floder, åar, bäckar och andra vattenflöde har en sak gemensamt. De existerar därför att de har ett 'fall' inbyggt i sig. Floder rinner aldrig uppför utan bara nedför. Så vitt mig bekant är Jordanfloden den enda floden i världen som heter vad den är. Efter roten YRD som ger verbet 'Yarad' heter den Yered. Det betyder falla, störta ner i en ravin, flyta, etc  Den heter alltså vad den är. Som om den var den enda floden i världen. Precis som Adam som inte heller hette det utan var det: dvs av jorden. Namnet är sekundärt s a s.

Nå vem kan läsa om dessa senaste tre tingen om detta land utan att höja på ögonbrynet? Floden 'Fall' flyter fram mellan "Adam" och "Sa(re)tan"?   Var skedde detta i den andliga verkligheten? I lustgården! Där mötte Satan kvinnan som förledes att äta och gav åt Adam som ENSAM ses som vållande till vad? Synden som medförde att vi alla sedan Adam är DÖDA. Andligt döda. Efter det mötet är hela mänskligheten 'dödfödd'. Titta nu på hela floden från Hermon i norr till Döda Havet.

Ur landet samlas vattnen till floden som flyter neråt, skapar deltat i Huledalen och skapar Lyrans sjö, Som sedan meandrar vidare söderut och kringlar sig genom dalen ner till den många gånger större saltsjön.
Om ni kisar lite ser ni något annat: I norr moderns blodsystem, sedan moderkakan och sedan navelsträngen och det dödfödda barnet ännu i sitt våta salta hav. Hela syndafallets verklighet i en jordisk, fysisk och topografisk form. Nerven i löfteslandet är denna sammanhängande naturordning. Skapad av Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Bilden ovan är av en moderkaka. Så ser det ut som har livnärt varenda av oss i moderlivet. Detta är den central där utväxlingen av näringsämnen skedde. Det  var barriären som förhindrade att sjukdomar och annat spreds mellan mor och barn. Det var här som blodomloppen skildes så att barn och mor kan ha helt olika blodgrupper.
Ser ni att formen är väldigt lik Genesaret/Tiberias/Kinneret?

Navelsträngen är ett under av komplexitet och transportmedel. Jordan är samma livsnerv i Israel.

Det är Jordan som Israels folk måste korsa för att komma in i landet. Men floden var strid, så som den är under skördetiden då den svämmar över alla sina bräddar (Jos 3:15) Ingen stiger ner i en brusande flod med nationens dyrbaraste ägodel: förbundsarken, och tror att fyra man som medelst bärstänger håller en förgylld träkista på sina axlar skall stå pall mitt i flodströmmen. Det var bara ett steg i absolut lydnad som lät prästerna kliva ut i det dödsbringande flödet. Då stannade vattnet av uppe vid Adam! (Jos 3:16) Så kunde de stå mitt i den nu torrlagda flodfåran och hela folket passerade över torrskodda. "Vattnet som flöt ner mot Hedmarkshavet, Döda havet, blev på så sätt helt avskuret." (Jos 3:16-17)

Trons lydnad leder till ännu en anmärkningsvärd och central del i den kristna tron, också den intimt förknippad med Jordan. "Eller vet ni inte med er att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till hans död? Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet." (Rom 6:3-5)

Var döpte Johannes? Var döptes Jesus? (Matt 3:6, Mark 1:5, Joh 3:22-23) "Vid Ainon, nära Salim för där fanns gott om vatten."   Dopet som symboliserar vår begravning till nytt liv sker först i Jordan.

Vattnet i flödet blev hejdat vid inloppet av Jabbok. En händelse som upprepades i modern tid 1927 när jordskred täppte till hela floden och torrlade dess södra del för en tid. Utan att detta skedde hade Israel inte kunnat komma in i löfteslandet. När floden flyter fritt igen är den samma vatten som nu de troende nedstiger i för att begravas med Kristus och uppstå till nytt liv. Det är den torrlagda flodfåran som öppnar för det förra förbundets folk att inta landet. Det är den brusande floden som är ingången till det nya förbundets folk att inta sin arvedel.

Hedmarkshavet, alltså: Döda havet symboliserar den andliga verklighet som råder över hela mänskligheten. Alla är vi genom skriftens ord om lagen underlagda döden. I Adam dog vi alla. Vem skall göra oss levande igen? I den andre Adam förstås. Norra ändan av Döda havet ligger ungefär på samma breddgrad som Jerusalem. Det dödfödda fostret kan inte i sig själv längre ta den näring som kommer från norr. Navelsträngen är avskuren före födelsen och fostret är dött.

Hur skall detta kunna vändas? Vad sker i Jerusalem? Eller hellre ännu, vad skedde? För fastän det fysiska landet fortfarande bara bär Dödens vittnesbörd så har det i den andliga världen skett det mest fantastiska tänkbara. Det den första Adam förbröt har den andre Adam redan åtgärdat genom sin död i Jerusalem!

Profeten Hezekiel vet att berätta den vision som Herrens ängel visade honom i det 47:e kapitlet.

Han ser en vision om en tempelkälla där det från platsen under altaret rinner ut en ström av levande vatten. Den flyter runt hörnet mot öster och fortsätter rakt fram. Templet låg på berget Sion. Öster om det ligger Kidrons dal och därefter  fortfarande rakt österut ligger Oljeberget. Visionen säger att ängeln mätte upp sektioner av den tilltagande floden. Profeten ombeds stiga ut i vattnet som på mindre än 2 km  (4 x 500 m) är en flod så strid att den bara kan bemästras av en simkunnig.. Men två kilometer öster om Sions berg ligger i dag Olivberget i vägen. Men i visionen är det inte längre ett hinder. Och vart flyter vattnet? "Vart är vi på väg?"

"Han sade till mig:"Har du sett det du människobarn?" Sedan förde han mig tillbaka upp på flodens strand...Då sade han till mig. Detta vatten rinner fram mot östra delen av landet och flyter ner över hedmarken och sedan ut i havet. Vattnet som bröt fram rinner till havet, och vattnet blir då SUNT!" (Hes47:8f) Hela Döda havet blir som ett enda fiskeläge från En Gedi till en Eglajim... (norr till söder) Det är ju totalt otänkbart för oss som har ploppat omkring som korkar i dess labra vågor med sina 30% salthalt. Men det kommer att ske.

Men vänta nu. Varför är döda havet dött? För att det bara har inflöde och avdunstning men inget utlopp! Vad hjälper det om det nu tillförs mer vatten? Det blir ju bara återigen en större sjö. Om inte landet återställs till det som det var före domen över Sodom och Gomorrah! För först då är landet på nytt ett genomströmningsland. Ett där tagande och givande kvittar varandra, där omsättning garanterar balansen i näringen.

Håll andan. Vi känner alla till hur hela det andliga livet kan vara som antingen Genesaret eller som Döda havet. Vi har smakat det tillkommande goda en tid och vi har flödat över av tacksägelser, av kärlek och av hopp och tro. Men sen kom de bittra dagarna. Varför kom de? För att vi slutade ge och nöjde oss med att ta emot. Vi växte åt alla håll, men gav inte längre något vidare! I varenda kristen gemenskap finns det ännu några som likt Genesaret är mindre i storlek men har en livlig omsättning genom sig. "Saligare är att giva än att taga" 

Och överallt har vi  också Döda hav. Teologiskt korrekta, obrottsligt rättfärdiga, välmående och totalt likgiltiga saltpölar, utan minsta ambition att någonsin vara annat än lager för mineraler vars egentliga och enda mening det är att de skall göra jorden bördig, men som hos de 'döda' glittrar i solskenet utan att livnära något alls. Men stora är de. Större är de än 'lyrfolket'. Och sönderpredikade. De har hört allt, har varit med om allt, kan allt, men gör inget. Oavsett hur 'stark' predikan är och hur den för ögonblicket drabbar dem räddas de av kyrkkaffets andhämtning så att de likt ett toffeldjur kan återta sin ursprungliga form utan någon förlust av sin dödhet. När de tackar för predikan kan talaren må illa.

Varenda jul har alla ni som läser det här sjungit med i den älskade psalmen. "Bered en väg för Herren." Det är en uppmaning  från en annan profet; Jesaja  I sitt fyrtionde kapitel låter han höra: "En röst ropar i öknen: "Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder skall sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land skall bli slätmark." Herrens härlighet ska uppenbaras, alla människor skall se det tillsammans, för Herrens mun har talat det."( Jes 40:3-5)

Tror vi verkligen att profeten bara skrev det för att vi skulle sjunga det varenda jul? Utan minsta insikt om vad det konkret kommer att betyda?  Eller var det möjligen så att han vet att det som en gång skedde på grund av Guds dom, en nästa gång skall återställas genom Guds rättfärdighet?

Varje dal skall höjas! Jordan skall återfå sin frihet att rinna ut där det en gång gjorde det nere i Akabagolfen.
Varje höjd skall sänkas! Olivberget skall bort ur vägen! En livsflod skall gå ut från Sion och göra Hedmarkshavet sunt!! Vakna!
Men hjälp oss Gud, när skall detta ske? Hur ska vi kunna förbereda oss om vi inte vet när?
Jo men visst har Herren sagt det också i klartext.

"Se Herrens dag kommer! Då skall man dela bytet bland er, för jag skall församla alla hednafolk till strid mot Jerusalem. Staden kommer att intas, husen plundras och kvinnor våldtas. Halva staden skall föras bort i fångenskap. Men de som är kvar ska inte utrotas ur staden. Sedan skall Herren gå ut i strid mot dessa hednafolk, så som han stred förr på drabbningens dag. På den dagen ska han stå med sina fötter på Olivberget, mitt emot Jerusalem, österut. Och Olivberget skall klyvas mitt itu, från öster till väster, till en väldig dal. Hälften av berget skall vika mot norr och den andra mot söder. Och ni skall fly ner i dalen mellan mina berg för dalen mellan bergen skall sträcka sig till Asal. Ni skall fly som när ni flydde för jordbävningen på Juda konung Ussias tid. Då skall Herren min Gud komma med alla heliga med dig." (Sak 14:1-5) Jfr Matt 24:3-14

Världens hat är alltmer riktat mot Israel och Jerusalem. Alltfler nationer bidrar till att bygga upp ett massivt hot och hat mot Israel sådant det är. Israel av idag är inte vad Israel skall bli när det har sett och förstått sin Messias. Men det är i det landet och i det folket som Guds väldiga gärningar ännu en gång kommer att äga rum. Och ingen Margot Wallström eller Donald Trump kan göra annat än bli del av det skeendet. De har ingen aning om att de bara är bönder i främsta ledet på det historiska schackspelet.

"När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, ch ett moln tog dem ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod där plötsligt två män i vita kläder hos dem. De sade: "Galileer , varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus som togs ifrån er till himlen, han skall komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen."  Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbats väg därifrån." (Apg 1:9-11)

Det som skedde i Jerusalem var att den i Adam döda mänskligheten genom den andre Adam blivit återupprättad och ett nytt liv har erbjudits människan. Landet i sin helhet, å andra sidan, predikar ännu syndafallet för att dess budskap skall leda folken till omvändelse och bättring. När den nådatiden är slut kommer det skede efter vilket ingen omvändelse eller bättring längre återstår. Men landet skall också återställas.. "Ni skall få höra om jordbävningar...." När en jordbävning jämnat moskeérna med marken kan tredje templet kanske byggas?

"Framför allt ska ni veta att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er och säger: "Hur går det med löftet om hans återkomst? Sedan fäderna dog har ju allt fortsatt precis som det varit sedan skapelsens början."

De bortser medvetet från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Genom vatten och Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns har genom samma ord sparats åt eld och bevaras fram till den dag då de gudlösa människorna ska dömas och gå under." 2 Pet 3:3-7
Om inte vi talar vad sant är, då skall stenarna ropa! Det gör de, hela landet ropar ut trons grunder, syndafallet och frälsningen tillika. Inte blott det ena utan även det andra!

Ni kommer att ha en ny syn på landet om ni åker dit.

Teddy Donobauer
15 mars 2017

"Det är Herren"

I den fortfarande gryningssvala morgontimman har ett antal män dragit sin sista not för natten. Yrkesfiskare som flera av dem varit hade de under natten sökt sina säkra ställen dit där fisken alltid gick till.  Inte ett napp inte en fena hade de fått ombord. Ändå fanns det enligt folktron 153 sorters fisk i Tiberias sjö! Men inte en enda 'Petrusfisk' hade fastnat i näten.

Utvakade, hungriga och gryningsruggiga rodde de mot stranden för att dra upp sin båt och lägga ut nätet till tork. När de närmar sig land ser de en gestalt stå där med en uppgjord eld. Det glimmar framför hans fötter. Vem han kunde vara? Ingen anade. Då ropar han till dessa män: "Mina barn, har ni inget att äta?"  Hör du? Barn kallar han dem! "Har all er yrkesskicklighet, all er beslutsamhet och all er möda ens givit er nog för att orka i land?" De medgav att det enda sanna svaret var ett rungande nej. Han ropar igen: "kasta ut näten på högra sidan, så skall ni få." Vad gick genom deras huvuden?

Kanske: om inte vi med all vår mänskliga kunskap, erfarenhet och yrkesskicklighet ens kan få ett halvfullt nät på en hel natts fiske, hur skulle det plötsligt nu finnas fisk här så nära stranden? Vad vet den där landkrabban om fiskens gång i Tiberias sjö? Han måste ju vara landkrabba för fiskarena i båten hade levt sina liv vid dessa vatten och kände varenda fiskelag, varenda båt och varenda fiskfjällig fiskarfamilj. Men denne var ingen av dem. Att de alla var fiskar i Hans nät undslapp dem ännu en tid.

Deras häpnad över ett nät sprängfyllt av 153 fiskar vet inga gränser. De kämpar att ta det ombord, förgäves. Här måste övernaturliga krafter vara verksamma. En ny gryning går upp inne i Johannes, plötsligt vet han som så ofta haft platsen närmast Jesu hjärta vem som står där. "Det är Herren" säger han till lagets anförare, den som förlett dem ut på denna natts möda. Den hetsige, hastige, den övermodige Petrus, fiskaren. De som älskar Herren känner igen honom. De andra har bara hört talas om honom.

De hade jobbat sig svettiga ner i bara mässingen men så ville inte Petrus möta den herre som han själv sett bli avklädd till avrättning, så han svidar på sig sina kläder och kastar sig över bord. Hundra meter tar han sig genom vattnet, simmandes, gåendes, alltmedan hans bröder släpar nätet efter båten.

"Det var morgon och Jesus stod på stranden. Eller Jesus stod på stranden och det vart morgon?"

När de kom iland såg de hans koleld, kände doften av nygrillad fisk och det nybakta hällabrödet. "Bär iland fångsten" säger han, "Kom sen och ät". "Han gav dem av brödet och fisken".
"Ingen tordes fråga honom vem han var, de förstod dock att det var Herren."

Det är Herren. Vem är det som kommer i Herrens namn? Vem är denne som så vänder upp och ner på allt? Vem är han som med en enda mening avslöjar tomheten i alla våra mödor, natt efter natt? Vem är han som bereder ett bord i vår åsyn med mat som ingen vet hur han fått fram den? Vem är han som vet bättre än all vår expertis var och hur näten skall bli fyllda? Vem är denne som använder fisk som agn för att fånga människor?

Det som idag kallar sig för kyrka vet inte svaret på dessa frågor. Den förstår inte ens att hennes organisationsnamn 'kyrka' kommer av 'kyriake', dvs 'det som hör Herren till'. Hon må bära hans bilder, smycka sina ämbetsdräkter med hans insignier, vandra efter kors i ändlösa processioner, men inget kan dölja att "Han som i allt skulle vara den främste i församlingen" bara är ett attribut, en delegenskap, ett alibi för just det som i detta fiskafänge är beskrivet: mänskliga strävanden utan mat åt de hungriga och utan resultat, natt efter lång natt. Kyrkan, vars enda existensberättigande det är att vara den jordiska kropp genom vilken han vill leva sitt liv, är nu i allt större utsträckning den måne som i en evig solförmörkelse döljer Herren bakom sitt självvalda gudstjänstväsende.

Om Gud faktiskt skulle upphöra att finnas i morgon dag, skulle det påverka kyrkorna i det minsta? Vänd frågan: vad av kyrkornas verksamheter idag kräver någon annan förklaring än 'villiga människor, ideellt arbete, kyrkoorganisation och statsbidrag'? Om Gud inte krävs som förklaring till det kyrkan gör så är hon inte 'Herrens'.

"Jesus vände sig om och såg att de följde honom, han frågade dem, Vad söker ni? De svarade: "Rabbi - det betyder lärare- var bor du?" Han sa: "Kom och se". Då följde de honom och såg var han bodde, och stannade hos honom den dagen."

Jo, de förstod att han var en sann lärare, en vars auktoritet kom ovanifrån, från himlaljusens fader. De lyssnar på honom när han förkunnar om det rike vars obestridde kung han var, är och förblir. De är beredda att för denne lärare ge upp sitt allt, till och med sina liv. De vill inte se mera religion, hur fin den än ser ut i sina åtbörder, de  "vill se Jesus och honom allena", de vill inte höra fariseer, sadduseer och skriftlärdas undanflykter från skrifternas innehåll, de vill höra Honom tala!

"Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord! Vi tror och förstår att du är Guds helige". De lever för att göra Kristus känd därför att han i dem har uppstått och att det liv som han själv levde ibland dem nu skulle verka igenom dem. De visste också att detta nya liv som Han själv är något dyrbart. 'Denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss." "Vi har samma trons Ande som i skriftordet: Jag tror därför talar jag." 

 Men hans sentida efterföljare känner sig inte förpliktade att 'lära era lärjungar att hålla allt vad jag har befallt er.' De ignorerar hans bud när helst dessa kolliderar med deras egen verklighetsuppfattning och de undviker sorgfältigt hela hans pedagogik, men de hyllar honom som lärare, till namnet. De har gjort sina människoärvda traditioner till mästare över Mästaren. De aktar inte för rov att tillrättavisa och förkasta allt det som inte möter världens godkännande. De har sannerligen sken om sig att vara fromma.

"Far stunden har kommit. Förhärliga din Son så att Sonen kan förhärliga dig. Du har gett honom makt över alla människor, för att du skall ge evigt liv åt alla dem som du har gett honom. Och detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sannen Guden och den som du har sänt, Jesus Kristus."

Att vara en kristen är att känna Honom som har sänt och den som är sänd. Känna, vara förtrogen med, leva med i helighet och renhet, i sanning och i uppståndelsekraft. Tillbedja, inte i hus gjorda av människohänder utan i Ande och Sanning. Inte sedan, utan nu, här. Att Han är det kristna livet är något annat än att ha hört talas om honom. Det är något långt annorlunda än att kunna repetera en formel. Det är att vara män och kvinnor i vilken Guds Son tar gestalt. Att misslyckas med att vara kristuslik är den naturligaste sak i världen. Bara Kristus i oss är vårt härlighetshopp. Utan honom väljer vi själva våra nätters mödor och kommer tomhänta till stranden.

Det är Han som är livet, inte kyrkornas verksamhet
Det är Han som är sanningen, inte kyrkornas läror.
Det är Han som är livets bröd, inte kyrkans sakrament
Det är Han som är det sanna vinträdet, inte kyrkans aktiviteter
Det är Han som är den gode Herden, inte påven, ärkebiskopen eller samfundsledaren.
Det är Herren!!

En kyrka som inte  erkänner Honom som sitt faktiska huvud saknar också förmågan att hålla samman kroppen. En kristenhet som bara bekänner sig till Honom inom sina egna lyckta dörrar men förtiger honom i offentligheten är inte heller hans församling. "Den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min Fader"

"Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet.""Den här världens gud har så förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren och oss som tjänare för Jesus skull. Gud som sade: "Ljus skall lysa fram ur mörkret" han har lyst upp våra hjärtan för att kunskapen om Guds härlighet som strålar fram ur Kristi ansikte skall sprida sitt ljus".

Vårt enda legitima skäl att kalla oss kristna är för att vi förkunnar Honom som är de goda nyheterna. Han kom inte för att predika evangelium, utan för att det skulle finnas ett evangelium att predika.

Han är själv det budskap som är kyrkans. "När jag blir upplyft skall jag dra alla människor till mig"

Det är också bara han själv som ger auktoritet till sitt eget ord. Det är bara när Hans Ande får ta hans ord och ge det åt oss så att vi blir det ordet han talade, som människorna kan sätta tro till det ordet som genom förkunnelsen för människor till trons vila och den gudsgemenskap som är produkten av en andra, andlig födelse. "Men alla ville inte rätta sig efter evangeliet. Jesaja säger: Herre vem trodde vår predikan? Alltså kommer tron av predikan, och predikan genom Kristi ord." Därest predikan inte är förankrad i och sant återger Kristi ord är den bara ord. Tidsutfyllnad och i värsta fall direkt avledande från Honom som är all kristen predikans ärende: att göra Kristus känd.

Natten är långt gången. Det är tomt i nätet. Arbetarna är få och trötta.

"Allt som har skrivits tidigare är skrivet för vår undervisning, för att vi skall bevara vårt hopp genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger."

"Ni rannsakar skrifterna för att ni menar er i dem ha liv, men ni vill inte komma till mig för att få det livet."

Herre, förbarma dig över oss. Herre, vi vill se Jesus i din kyrka, Herre vi nöjer oss inte med lejda herdar utan herdehjärta, vi vill höra den sanne herdens röst. Vi vill inte tugga kaktus när det finns gröna ängar. "Vi vill se på honom som är den trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet."

 "Jag skäms inte för evangelium, det är Guds kraft till frälsning!"

Människor har rätt att se Jesus Kristus och honom upphöjd, det är deras enda verkliga rättighet. Det är bara Han själv som drar alla till sig och den som så bor i oss att Hans kärlek till människorna blir synlig i oss.

Teddy Donobauer
14 mars 2017

Men det är ju helt naturligt!

"Om inte lagen hade kommit hade vi ju varit utan synd"

Vad skulle det vara bra för att störa världens ordningar med att Gud blir människa och kliver in i historien och sätter käppar i hjulet för alla mänskliga strävanden?  Varför ställer Gud upp en standard som avsiktligen får allt vi gör verka futtigt och tveksamt ur  Guds perspektiv? Hur har han mage att kalla alla våra enorma framgångar och triumfer för 'hö, halm och strå'? Hur kan han vifta bort allt det vi uppnått med att säga "vad vinner en människa om hon äger allt på jorden men förlorar sin själ?"

Sätter Gud då inget värde på alla våra nobelprisade kunskaper om hur världen fungerar? Är han okänslig och otacksam för hur vi har jobbat på att förbättra det som hans skapelse visar sig så bristfälligt på? Tänk alla sjukdomar vi funnit bot för. Tänk på alla metoder vi utvecklat för att höja avkastningen på våra matjordar!  Tänk om vi underlåtit att odla och erövra jorden, hur skulle det ha sett ut då? Tänk på alla psykologiska insikter som vi skaffat oss så att vi kan vårda alltfler människor med allt mera bokstavstyngda diagnoser!

Vi har i alla avseenden gjort vårt bästa för att visa oss värdiga vår naturliga människa. Viken av alla våra drifter har vi inte honom att tacka för? När vi tar steget fullt ut och verkligen utnyttjar allt vi har och kan, testar och tänjer alla de inbillade gränser som vi tyckt oss se, så når vi  nästan odödlighet! Vad har den evige emot vår egen odödlighet? Hur kan han nu ta scenen i besittning och peka finger åt oss? Vi har ju bara följt vår natur! Men finger pekar han. "Människosonen har kommit för att uppsöka det som var förlorat"  Va?  Hur då förlorade?

"Alla har syndat/avvikit från den härlighet som kommer ifrån Gud" Rom 3:23  Efter det naturliga har ni gjort precis vad man kan vänta: allt som är naturligt möjligt. Men det var inte allt. Det var inte skälet till er existens. Det var inte därför ni skapades. Ni skapades för att vara förvaltare av det ni inte äger.  Någon annans egendom har ni gjort till er egen, utan tanke på att ni skall avlägga räkenskap! "Hela jorden är Herrens och allt som är på den."  "Ni är bara främlingar och gäster hos mig."

Det var inget fel på det naturliga. Tvärtom, allt som skapades naturligt var så gott att det checkades av i slutet på varje arbetsdag med noteringen; "Han såg sitt verk och såg att det var gott."  Det naturliga blir bara fel i det ögonblick det separeras från det som är dess ursprung, det som i brist på bättre kallas för det "andliga". När naturen kopplas loss ifrån det som är dess livgivande ursprung underläggs det dödens verklighet. "Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse." Enbart kroppen hade varit naturlig nog. Men utan den livgivande Ande hade det bara varit tillfällig form. Lika tillfällig som allting i denna världsordning. Det var för att vara en andlig varelse i en naturlig kropp som vi skapades. Denna livsande är den ande som  är Guds essens: "Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning."

Förhållandet som människan skapades för att leva med var alltså direkt av två olika karaktär: En naturlig, biologisk och fysisk verklighet med hela skapelsen som fält för att förvalta, utveckla, upptäcka och varsebli dess potential. Men det som definierar den djupast är inte dessa mentala, intellektuella eller fysiska utvecklingspotential utan det faktum att människan är skapad till Guds avbild. "Han kallade dem människa, till man och kvinna skapade han dem". I ursprunget är Guds avbild den duo som utgörs av två separata väsen sammanfogade till ett kött. Ingen man ensam är människa, och heller ingen kvinna på egna ben. Men den förenande länken är Gud själv.

Uppdraget att råda över att förvalta, att utveckla, att förvandla det vilda till det ordnade, från kaos till kosmos ges människan, men förutsättningen för det uppdraget är inte det naturliga utan det metafysiska, det andliga förhållande, som etableras mellan Skapare och skapad. Programmet för hur naturen skall 'rådas över' står inte självskrivet i det naturliga, utan i de ord och förhållningsorder som Gud själv ger. Från denna stund kan den skapade inte med förlov sagt ifrågasätta Skaparen. Det finns en tvåfaldig storleksskillnad mellan dem som aldrig kommer att överbryggas.

Gud är den i vilken människan lever, andas, rör sig och existerar i. Gud är inte ett objekt innanför människans pannben. Människan är i varje givet ögonblick beroende av Skaparens skapelse. Skaparen behöver människan för att hela skapelsens ordning skall bestå. Om människan börjar förstöra skapelsen så kommer hon att också bli förstörd. "Vet ni inte att ni är Guds tempel, den som fördärvar detta tempel som är Guds boning, skall Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det tempel är ni." 1 Kor 3:16-17" När människorna övergivit Gud består deras hela potential, men Gud oroas över vad denna potential kan åstadkomma på sikt och begränsar människolivets längd av ett alldeles fullgott skäl: "Och Herren såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda. Då sörjde Herren att han hade gjort människorna på jorden och han var bedrövad i sitt hjärta."  1 Mos 6:5-6

I det ögonblick människan kastar loss från sin skapare har hon bara ett alternativ kvar. Håller hon sig inte till den ende Sanne Guden måste hon ersätta denne med andra gudar, inte minst och i nutiden allt oftare tydligt utsagt; sig själv. Alla har en gud, många bara en som är förklädd till dem själva.

Det är inte det naturliga som är problemet i sig. Det är den urbota filosofin som gör naturen till guds ställföreträdare som är problemet. "Det man kan veta om Gud är nämligen uppenbarat bland dem, eftersom Gud har uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse syns och uppfattas  hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt. Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan." Rom 1:19f

"De bytte ut Guds sanning mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade istället för Skaparen, han som är välsignad i evighet."Rom 1:25

"Och eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utelämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde vad som inte får göras." Rom 1:28

I de ögonblick som människan överger Gud börjar hon systematiskt att missbruka de naturliga, gudagivna, gåvorna. Där Gud säger gör inte, säger människan emot och hävdar att vad som kan göras får göras. Attityden att vi får göra vad vi kan efter eget huvud är själva grundstenen i begreppet "synd". Det var det naturligaste sköna som var lockbetet till förlusten av det mest omistliga. "Kvinnan såg att trädet var gott att äta och en fröjd för ögat, trädet var lockande eftersom det gav förstånd, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt." 1 Mos 3:6

Om det vore så att det var det påtagligt fula, avskräckande, perverterade och urartade som hölls fram  skulle ju inte många falla för frestelsen. Men det är alltid det nästan skönaste som det skönastes fiende. Det är den 99% sanningen som är Sanningens yttersta fiende. Allt Gud har skapat är så gott att det duger som den avledande faktor som sätter Gud själv åt sidan och gör Guds gåvor till Guds fiender.

Hur kan det som var uttryckligen förbjudet vara "gott att äta, vara en fröjd för ögat, ge förstånd?" För att det skapade sätts över Skaparen. För att människan skapad till gudsgemenskap sätter tilltro till en alternativ sanning. Dens sanning som har ett enda syfte: att ifrågasätta Gud och att ersätta Gud med sin egen, om än tillfälliga, härlighet. Den som vill upprätta ett gudsrike, utan Gud. Den som vill att människan inte skall leva i "Ande och sanning", utan i 'köttet' som är bibelns term för ett naturligt tillstånd utan Guds ordning för detta tillstånd.

Människan utan Gud är roderlöst skepp på oceanen. Människan utan Guds frid är den orosande som skapar krig och ofärd. Hon är den som istället för att höra Guds ord och göra det, gör som hon vill för att sedan när hon skördar vad hon sår förbannar Gud, men aldrig sina handlingar. Aldrig heller sin egen rätt till att göra fel i sin vansinniga dröm om rätten till självförverkligande.

"Köttet" och Anden är i ett läge som kallas fiendskap. Kött ärver ingen andlig välsignelse, men kan få oändlig berömmelse av allt annat kött. Den som söker människors godkännande och beröm får aldrig Guds berömmelse. Det är omöjligt för det köttsliga att begripa eller omfatta det andliga."Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom. Gud har uppenbarat det genom sin Ande." 1 Kor 2:9

Den alternativa "andemakt" som råder i världen är i konstant fiendskap mot Gud, är kontinuerligt i färd med att förakta och ringakta dem som hellre har Guds beröm än all världens nobelpris. Allt jordiskt beröm är för dessa människor aska och stoft.  De har genomskådat den tunna förklädnaden som höljer det stolta köttet i stjärnemantel och sätter stulna kronor på dess huvud. De vet alla att det är Gudsfruktan som är all vishets begynnelse. De vet att de fräcka som sätter sig över Guds ordning inte kommer att bestå när Gud låter dem skörda vad de sått. Sår de sig själva och sin köttsliga naturs alla sådder så är det bara det som de skördar. Vad denna sådd består av är alldeles uppenbart: det är vad skriften kallar för syndens draksådd och oväns säd i åkern.

"Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill. Men om ni leds av Anden står ni inte under lagen. Köttets gärningar är uppenbara: sexuell omoral, orenhet, orgier, avgudadyrkan, ockultism,  fientlighet, gräl, avund, vredesutbrott, själviskhet, splittring, irrläror, illvilja, fylleri, vilda fester och allt annat sådant. Jag säger er i förväg vad jag redan har sagt; de som lever så skall inte ärva Guds rike." Gal 5:16f

"Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, självbehärskning. Sådant är lagen inte emot. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär. Om vi har liv genom Anden låt oss också följa Anden."Gal 5:22-25

För att minimera effekten av det ursprungliga 'syndafallet' gav Gud korrigerande lagar och ordningar. Lagens syften var att hålla förfallet i schack.  Men den var också bara en 'nödhjälp', för lagen skulle bli en uppfostrande faktor som hela tiden beredde oss för den nåd som Gud skulle visa den fallna mänskligheten och allt annat i skapelsen.  Lagen kom genom Moses, som visade framåt mot Kristus, och det är Kristus som introducerar nådens tidsålder.  Det lagen förbjöd förbjuder också nåden.

"Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och istället leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tud som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet: att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet. Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar." 2 Tim 2:11 ff

Vilken gemenskap har Kristus med (den ondes representationer i tiden) Belial? Vilket samröre har ljus med mörker?  I denna yttersta tid är det allt svårare att finna dem som vet att ljus och mörker inte kan förenas. Men grådasket tilltar. Skymning över teologin, skymning över frälsningsfrågan, skymning över frågan om rättfärdigheten. Där Guds oomkullkasteliga lag suddas ut där går folket under mitt i de glada lovsångsutbrotten.  "Men vi vet att lagen är god, om man använder den rätt, och inser att den inte är för de rättfärdiga utan för laglösa och rebeller, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga. Lagen är till för dem som misshandlar sin far och sin mor, för mördare, för dem som lever i otukt och homosexuella, för slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som går emot den sunda läran, enligt evangeliet om den salige Gudens härlighet som har anförtrotts mig." 1 Tim 1:8-11

När lagen sätts åt sidan och förpassas till mörkret förmörkas all sanning och vägen till frälsningen försvinner. Den går nämligen genom omvändelsen bort ifrån köttets egen vilja, till en sinnesändring bort ifrån det självvalda livet. Den för till det ljus som obarmhärtigt avslöjar all 'naturlighet' som satts över den andliga bestämning som är basen i det som är sann människa. Kyrkorna i världens tjänst är nu i färd med att välsigna allt som lagen förbjuder. Och de ignorerar till sin egen eviga smälek detta:

"Herren som ni söker skall komma till sitt tempel, förbundets sändebud som ni längtar efter. Se han kommer säger Herre Sebaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han visar sig?" Mal 3:1-2

Och hur ser världen ut i dessa yttersta dagar? Som förväntat: "Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider. Människorna kommer då att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta , hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud, och ha ett sken av Gudsfruktan, men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem."2 Tim 3:1ff

Tre timmars läsning av mediaströmmen från hela världen kunde inte ha sammanfattas bättre än av den Helige Ande som varslade om vår tids elände och tilltagande förfall. För det är Guds ande som uttryckligen varnar för detta. Densamme Ande som skulle verka i och genom kyrkan för att "överbevisa världen om synd, dom och rättfärdighet. Om synd: de tror inte på mig. Om rättfärdighet, jag går till Fadern och ni ser mig inte längre. Om dom: denna världens furste är dömd."Joh 16:8

"Men då talade de som vördar Herren med varandra, och Herren hörde och lyssnade. En minnesbok skrevs inför Honom för dem som vördar Herren och respekterar hans namn. De skall vara min dyra egendom, säger Herren Sebaot, den dag jag utför mitt verk. Jag skall förbarma mig över dem så som en man förbarmar sig över sin son som tjänar honom. Då skall ni åter se skillnaden mellan den rättfärdige och den gudlöse, mellan den som tjänar Gud och den som inte tjänar honom." Mal 316ff 
"Men för er som vördar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås. Då skall ni trampa ner de gudlösa , för de skall bli som stoft under era fötter, den dag jag utför mitt verk, säger Herren Sebaot." Mal 4:2ff


Det är sent nu. Men ännu har inte den hungersnöden kommit som är efter Guds ord. För när den hungersnöden kommer är det för sent. Man skall fara jorden över och inte längre finna det.
Än finns det tillgängligt. Men tiden hastar och snart kan ingen mer verka.

Teddy Donobauer
11 mars 2017

En kristen bekännelse, vad bekänner den?

Det hörs allt oftare från människor engagerade på olika sätt i det som lite löst beskrivs som "kristna sammanhang" att de inte längre vill använda sig av just det epitetet för sig själva. "Kristen" kan stå för och beskriva nästan vad som helst. Det kan vara en synonym till "västerländsk", likaväl som det kan betyda "religiöst inskränkt". Det kan beskriva en djupt andligt motiverad självutgivande Moder Teresa eller en pråligt kardinalröd kyrkofurste.

Det kan beskriva en vildögd fanatiker som slungar förbannelser över de ogudaktiga, eller en liberalteologiskt anstruken människa som utan att blinka sätter likhetstecken mellan alla världens Gudar. Det kan vara definitionen på en kyrkobesökare med enda tydliga motiv till att vara där än 'att så har vi alltid gjort, och jag har i mitt hjärta en planta som kallas vördnad och den behöver vattnas en gång i veckan. Jag är kristen för jag tillhör den eller den kyrkan, men kunde varit något annat om jag fötts någon annanstans."

Det kan beskriva en som benhård står fast vid att allt i Bibeln skall förstås exakt som det står, men lika gärna en som anser att det mänskliga förnuftet inte längre behöver några bibliska tyglar för att vara sann och äkta kristen. Spännvidden är enorm. Och avståndstagandet från termen är allt oftare även deras som trots att de är Jesu lärjungar inte för sitt liv vill bli ihopklumpade med företeelser som kallas 'kristna' men som radikalt avviker från vad ordet ursprungligen stod för.

Hur kommer det sig? Varför har detta skett? Vad betydde det från början och varför har det changserat så gruvligt?  Det är idag ofta ett skällsord, eller i varje fall öknamn, och märkligt nog så var det också från början. Det var människor som "följde den Vägen" som av sina meningsmotståndare först kallades "christianoi". Det står då för att dessa definierades som "de som tillhörde Kristus" eller rentav, dessa som uppgav sig "ha Kristi liv i sig". Det spred sig med hast och när Paulus står inför kung Agrippa och i sedvanlig vältalighet förklarar vad evangeliets goda nyheter är, så backar denne undan diskussionen genom att säga: "Det står då inte på förrän du har gjort mig till en kristen!"  Paulus svarar i princip; Yes Box alright! Bli som jag, fast bortsett då från de handfängsel som jag bär.

Under kejsar Neros (från 64 E Kr framåt) förföljelse och försök till utrotning av dessa människor anammade de öknamnet och bekände gladligen att " ja vi tillhör Kristus, och är beredda att dö för hans namns skull!"  Bara en enda referens till finns i Nya Testamentet. Då i 1 Petri brev 4:15-16 "Se till att ingen av er lider för mordhandlingar, stöldbegär, upproriskhet eller  som hot mot samhällets trygghet. Får ni lida för att ni är kristna skäms då inte för det, men låt Guds ära bli sedd i hur detta namn äras av er."

Termen dyker alltså upp som en extern definition av människor som uppgav att de hade en särskild relation till Jesus Kristus. Det var inte de troendes eget påhitt. Men motståndarna fattade att dessa var oupplösligen knutna till sin Herre. Om alla de som idag kallar sig kristna ställdes till svars för det namnet skulle få  få en fällande dom. Folk ger inte sina liv för att dom är födda i ett kristet land. Minsta undersökning om begreppet "kristen" visar att man blir lika lite bil för att man föds i ett garage, som man är en kristen för att man föddes i Finland, Sverige, Åland eller Vatikanstaten.

Inte heller är man en kristen för att man kan bibeln utantill utan att ha en aning om vad som menas med 'ni måste bli födda på nytt'. Att kunna orden utan att de blir kött i det egna livet båtar till ingen nytta alls. De som inte med bekännelsen 'Jag tillhör honom' definierar sitt 'kristenliv' har inte rätt att ställa anspråk på att vara det. Om vi undersöker allt som bär namnet eller skällsordet 'kristen' faller det mesta bort. Vad är då den definition av att vara en kristen, om den baseras på vad den explosionsartat växande kyrkan förstod om sig själv?

Eller annorlunda uttryckt: Vad var det som de var beredda att dö för? De fick ideligen veta att om de bara gjorde en enda sak skulle deras liv vara räddat, de behövde bara förneka att Kristus var Guds Son kommen i fysisk gestalt och att han var över alla andra gudar, konungar, makter och väldigheter i hela världen. Det var allt. Det fanns i Rom inga hinder för folk att leva med och i sina olika religioner, det var ett öppet och tillåtande samhälle med multireligiositet.

Men en samlande faktor fanns. Alla, utan undantag måste en gång om året avlägga en trohetsed inför Kejsarens 'genius'. Gjorde de inte det  hädades de som 'ateister' och sågs som en förrädare av hela statsapparatens grundbult: kejsarkulten. Och Rom hade under långa perioder inget fördrag med förrädare. Till bålet, till vilddjuren, till martyrskapet sändes de i tusental. Och blev därför bara hela tiden fler och fler. För den som har en tro värd att dö för har också ett liv som övervinner döden. Men inte sitt eget liv, utan dens liv som själv hade givit sitt liv för att befria dem som livet igenom varit bundna av dödsfruktan.

Den kristna bekännelsen är att människan inte kan rädda sig själv. Men behöver räddas om hon inte skall gå förlorad. Jesus av Nasareth, Messias, Guds son, Människosonen, levde ibland människor och visade  den kvalitet av liv som ursprungligen var ämnad för alla människor. Men som ingen längre hade. Det livet offrade han frivilligt för att det liv han själv levde, och själv är, skulle bli den gåva från Gud till människorna som tog emot den. Det är alla gåvors egensinniga egenskap att de först är fullvärdiga gåvor när de tagits emot.

De hade själva alla omvänt sig från sitt eget självdefinierade liv och valde att lägga ner sin egen livsambition för att få ett nytt liv. Ett liv som var Kristi eget liv. De hade blivit som barn och fötts på nytt efter att ha förstått att den som dog i deras ställe också bar deras egen död ihop med sin. Och det nya livet var det liv som Han genom sin uppståndelse gjorde tillgängligt för dem alla som i tro tog emot detta löfte.  De sa därför: "Jag är korsfäst med Kristus, det är inte längre jag som lever, utan Kristus lever i mig, och det liv jag ännu har i denna fysiska ram, detta kött, det lever jag i trons förtröstan på Guds son som älskade mig och gav sig själv för mig." (Gal 2:20)

 "Om dens Ande som reste upp Kristus ifrån de döda bor i er, då skall han som väckte Kristus från de döda ge liv till era dödliga kroppar genom den Ande som bor i er." (Romarbrevet 8:11) Gud ville visa dem vilken rik härlighet denna hemlighet är bland hedningarna: Kristus i er, härlighetens hopp.(Kol 1:27) Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus." (Gal 3:26-27) "Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har formats i er, jag skulle önska att jag var hos er och kunde ändra mitt tonfall, för jag vet mig ingen råd med er." (Gal 4:19)

Vem är en kristen? Den som genom tron har dött med Kristus och genom pånyttfödelsen tagit emot Kristi uppståndelseliv, genom sitt dop har klätt av den gamla människan med sina krav och rättigheter, synder och självcentrering och iklätt sig den nya gestalten.  Kristus i dem och tillika de iklädda Kristus. Inte längre naken, fattig och blind, utan klädd i rättfärdighetens vita klädnad, rik på alla Guds gåvor och visdomar och en som ser Gud för att Kristus kom för att de som har sett honom skall också ha sett Hans Gud och Fader.

Klart att detta inte kunde få bli oemotsagt! Klart att denna kompromisslösa målning måste laveras om så att allting flyter ut och konturerna försvinner. Klart att tusen alternativa sanningar om detta med hast måste spridas. Så av en livsväg blir det kristendomliga imperiet. Av en livslära blir det teologiska institutioner. Av en levande Kristus i oss blir det en bekräklad och bemitrad ställföreträdare och alternativ sanning om Kristus med säte i Rom. Av ett liv i och med Honom blir det en serie temagudstjänster om allt mellan himmel och jord, men bara inte om Honom som är det kristna livet.

Av ett ultimatum: "Om vi inte blir födda på nytt kan ni inte se Guds rike" blir det ett fräckt och osant: "Var och en blir salig på sin tro!" Det vore sant om alla hade den tro som en gång för alla var meddelad till alla de heliga. Men det har de inte.

Den som inte tror att Kristus har uppstått från de döda har heller inte hans uppståndelseliv. Vad återstår då annat än en from formel med innebörden :" Jag gör så gott jag kan, det får Gud nöja sig med. Eller ännu enklare  sagt:"Ära vara Gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden". 

 En annan grund för det kristna livet än den grund som är lagd av apostlarna och profeterna kan ingen lägga. Hörnstenen i den byggnaden, den kyrkan, det templet, är bara Jesus Kristus. Ingen annan. Bygg utan den och din kristna tro är byggd på lösan sand och kommer inte att stå kvar när den eld kommer som prövar  och testar allt vi gjort.

Alla kyrkor gör rätt som förkunnar Kristus, men gör fundamentalt fel när de inte också ser till att Kristus tar gestalt i dem som säger sig tro. De döper, men gör inga lärjungar, evangeliets texter läses, men innebörden att Kristus är det kristna livets enda möjliga 'dynamis' och förutsättning förtiges.
Det är fullständigt omöjligt för köttet att bli delaktig av Anden. Det kristna livet är en total omöjlighet för alla andra utom Kristus själv. Klart att vi misslyckas vara det vi inte är, om vi inte får del av Honom.

För att förhindra att allas ögon vänds till Jesus har 'ovännen sått sin vildhavre' och den fördunklar den kristna trons enda anledning att kalla sig kristen alls; Jesus Kristus, Guds enfödde son, som har givit sig själv för mig och till mig i utbyte mot att jag ger honom allt,allt. "Så bönfaller och uppmanar jag er bröder, vid Guds barmhärtighet att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst, tempeltjänst."  (Rom 12:1-2)

Skall man då kalla sig kristen alls? Inte om man inte är det. För det vore falsk marknadsföring.  Och han som äger namnet 'Kristus', han Messias, kommer att be om redogörelse för hur vi kunde stjäla hans namn och av det göra något det aldrig var avsett för. Men om det nu bara är ett öknamn för avarter av det ursprungliga? Ja då är det ju ännu mindre sant. Då finns ännu mindre anledning att kalla något kristet.. I den s k  milleniepsalmen skrev Ylva Eggehorn: "Så många hade målat dina bilder, men det var bortom bilderna du kom. Vi trodde Du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér, vi byggde katedraler upp mot himlen, men du gick hela tiden längre ner."

"Med himmelriket är som med  den man som hittade en pärla i en åker och som gick och sålde allt han ägde och köpte åkern så att pärlan blev hans". Det blev kanske att torka av intorkad lera från pärlemorskimret. Men oavsett det den legat för fäfot och i jorden är den en pärla. Att kalla sig kristen är idag förenat med omkringbärandet av ett lexikon av förklaringar för vilken slags kristen man inte är. Föreställningarna om vad en kristen är är lika många som de demoner som for ut ur en människa och in i en svinajord. De kallade sig  'Legion'.

Jesus frågade en gång sina lärjungar; Vem säger människorna så där i gemen att jag är? De svarade med en flod av olika rykten och föreställningar som kommit till uttryck. Sen frågar han dem: men vad säger ni? Petrus viftade genast med handen och visste svaret: "Du är Messias, den Högste Gudens son. Jesus säger då, att det där har du inte kommit på själv, men min Fader har uppenbarat det för dig, för kött och blod kan inte fatta vare sig vem eller vad jag är."

"Sådan han är så är vi i världen", "Om ni älskar mig, så håller ni er till mina bud, Fadern kommer att älska er, och tillsammans med honom kommer jag och bosätter mig hos er. Den som inte älskar mig håller inte mina bud, men de ord ni hör av mig är inte mina utan dens som har sänt mig." (Joh 14:22f)

Det kan vara värt att avstå från 'kristenheten' för att få tillhöra Jesus Kristus. Den dagen kommer då vi kanske för det Namnet skull skall mista våra liv, vi som inte kan vara toleranta mot att Herrens namn missbrukas. Nå då så. Vi har dött med honom en gång redan, nästa gång går vi in i den eviga gemenskapen med Honom. Döda kroppen kan man, men inte det liv som är Hans.

Till sista andetaget: Han är min starkhet och min lovsång. Mitt enda liv.

Teddy Donobauer, känd av en  Herde som gett sitt liv för sina  får..och till dem!

Jag är motståndare till ett och annat, det är det som kallas att vara protestant.

Men i latinet betyder 'pro-sto' att stå för något också!

Ni som har följt mig och mina blogposter den senaste tiden 'har vältaligt fått höra att jag numera är de homosexuellas fiende' och att jag är så intellektuellt undermålig att jag inte kan tänka självständigt utan går i ledband av en grym och människofientlig Gudom vars religiösa anhängare är fanatiker och mörkermän.

Ännu har den intoleranta toleransens företrädare inte lyckats stänga vare sig min mun eller min tankeverksamhet. De hyllar kärleksbudet men hatar mig samfällt för att jag har en åsikt som de inte delar.  De visar ett embryo på åsiktsförtryck som man nog inte trodde kunde känneteckna  dem som ivrigast talar sig varma för 'demokratin'.  Så det är på sin plats att jag förklarar för er som inte redan bestämt er vad jag är för en kärlekslös människa hur mitt faktiska motstånd är beskaffat.

Jag skall bekänna: jag har aldrig mött en homosexuell människa, aldrig heller en heterosexuell sådan. Jag har ännu aldrig klarat av att dela in människor i de kategorierna. Jag har under hela mitt långa liv bara mött två kategorier av människor. De som säger 'ske MIN vilja' eller de som säger till sin skapare: 'ske DIN vilja'. Alla andra möjliga distinktioner är sekundära och relativt oväsentliga mot bakgrunden av att det är Skaparen själv som bara erkänner en enda kategori människor: dessa som han skapade för att de skulle leva som om de vore hans avbild. Eftersom de inte gör det så konstaterar han att de alla, oavsett sexuell läggning, är som vilsegångna får i behov av räddning. "Alla har de avikit från lodets räta linje." Du med och jag med.

Jag står stadigt övertygad för något annat: Gud har skapat denna värld och Gud har tolkningsföreträde för hur vi lever här. Som upphovsman har Gud rätt att göra produktbeskrivningen och ge användarhandbok åt dem som befolkar jorden. Hur och om de sedan läser handledningen ger resultat på deras livsföring. Det ger effekter på deras livsmiljö. Det påverkar deras hälsa, det påverkar allt liv omkring dem. Det skapades ett rationellt universum där en lag om sådd och skörd alltid gäller. Orsaker har sin verkan och ingen verkan är utan orsak.

Han gör det hur tydligt som helst att lagar alltid gäller oavsett hur de för vilka lagen är skriven bär sig åt. Lagen ändras bara i människors riken som anpassning till ett majoritetsbeteende. När majoriteten går på en viss linje anpassas lagen till dem, oavsett om det de vill är objektivt rätt eller fel. Vad är grunden för rätt eller fel? Skaparen själv: "Jag är helig, var ni därför heliga" och skapelsens villkor. Ingen lagstiftning i världen kan ändra på det faktum att den mänskliga biologiska reproduktionen bara går till på ett sätt.

Tidigt säger Gud; allt kött får ni äta men aldrig dess blod. Miljarder intelligenta forskningstimmar har kartlagt blodets egenskaper och dess extrema smittbärande förmåga. Blodförgiftning ses inte av något som en bagatell. Så Gud säger; blanda inte ert blod med något annat levande väsens blod. Aldrig!  Han förbjuder missbruk av livsflödet. Jag är ingen läkare, men läsare och medlevare. Har läst nog med fysiologi för att veta vilka blodsjukdomar som finns och hur de sprids. HIV viruset isolerades hos en chimpans vars blod på ett eller annat sätt kom att blandas med en människas. När det hamnade i den mannens blod muterade det till den dödliga virussjukdom som nu härjar millioner världen över.

Gud säger också i klartext att man inte skall blanda olika ämnen där man ännu inte kan förutse effekten av vad blandningen resulterar i. Plaster som hyllades som en megauppfinning till människans bästa håller som bäst på att fylla världshaven med substanser som inte bryts ner på tusentals år. En dag framöver kommer ingen enda fiskebåt att längre lämna hamnen. Det finns inget liv kvar i oceanerna, och det som finns är förgiftat av blandprodukter för vilka det inte finns någon slutgiltig metod att sanera ut dem.

Katastrofer inträffar i världen. Då fylls märkligt nog kyrkorna av människor som alla söker tröst eller utlopp för sin ilska.  Antingen hötter de   nävar mot Gud: "Var höll du hus nu då" Eller: " Å Gud ge mig tröst". Men den absoluta majoriteten av dessa var aldrig i kyrkan när förkunnaren sa "av omsorg om hela skapelsen, inte bara våra särintressen, har Gud sagt: gör inte så..."

De frågar aldrig efter Gud när de levererar undermåligt byggnadsmaterial till skyskraporna som kollapsade i jordbävningen. De frågade aldrig efter Gud när de kalhögg den bergsida där sedan en lavin svepte ner och utplånade en skidanläggning och alla nöjesåkare på offpist. De bosatte sig i millioner i översvämningsområden längs floderna och drunkade när det som gjorde jorden bördig också tömde den.   De satte sig bakom ratten berusade och körde ihjäl eller totalförlamade alla utom sig själva. De kampanjade för fritt fram för droger och dör i överdoser år efter år.

Mitt motstånd är mot den dumhet som tror att vi kan göra som vi vill och låtsas som att det inte kommer att drabba mig om det visar sig gå galet. "Det händer inte mig" är världens mest utbredda myt.
Mitt motstånd mot missbruk beror på att jag har sett heroinmissbrukare dö. Det bygger på att jag jordfäst människor när de hamnat utanför rampljuset och där deras glada välsminkade kokainhöga ansikten inte längre har någon annan glans än den sista stegringens feber.
Jag har motstånd mot den alkoholiberalism  som gör det omöjligt för en människa med en genetisk benägenhet för alkoholism att hålla sig nykter.
Jag vill aldrig mer  bereda mig för en jordfästning för att tio minuter före utsatt tid behöva öppna kistan för att den dödes son kommit springande med en flaska Ballantines och begärt att få lägga den under armen på sin far med orden: " Det enda han älskade var sin sprit".

Jag vill inte ge upp motståndet mot den sexuella frihet som infekterat miljoner
män, kvinnor, och barn med allt ifrån AIDS till Klamydia.  Jag ger aldrig upp motståndet mot att människor spelar rysk roulette med sin hälsa med en revolver som har kulor i fyra lopp av sex.
Jag ger heller aldrig upp motståndet mot män som  pratar emot aborter utan att ta ansvar för sin sexualitet. Om de inte vill skörda skall de inte så.

Jag vill inte förtiga att de som är hyllade och upphöjda som symboler för konstärlighet, musikalitet och högt aktade egenskaper bara syns så länge de inte börjat skörda konsekvenserna av sin frihet. Jag orkar inte med fler långsamma långdragna sorgetimmar hos de lungcancersjuka som rökt eller snusat sig till en plågsam död.  Jag mår illa av att se lysande begåvningar försvinna från världen i förtid.

Jag vill inte mera åka till leukemikliniken och se bleka tysta barn dö  med Hodgkins syndrom. Har gjort det nog för att räcka livet ut. Det är inte deras fel att människor i generationer har sidosatt allt det som Gud har sagt om hur vi bör leva. Men de dör för att vi i en eller annan mening har satt oss över skapelsen.

Mina belackare säger att jag hatar homosexuella. Det är tvärtom. Jag vill vare sig själv drabbas av sjukdomar eller se dem göra det. När detta skrivs hyllas Tom of Finland för sin djärva konst till hyllning för de lyckliga starka män som älskar livet. Han själv, och en lång rad av vår tids mest hyllade namn dog alla av sjukdomar som är sexuellt överförda. Det är jag motståndare till. Jag vill se dem leva. Se dem vara det bästa de kunde bli som Guds avbilder. Se dem odla de tusen blommorna och istället för att kvidande dö i sarkom och emfysem höra dem sjunga 'We are the champions'. Vad är det för en frihet som slutar med att man riskerar att dö av det som man ådrog sig som ett resultat av att man älskade vem man  vill hur man vill? Lek inte med Guds skapelse!

Om jag inte älskade mina medmänniskor oavsett läggning, skulle jag inte riskera mitt namn, min heder, mina vänner, min systers förbannelser för att säga er sanningen. Då skulle jag tiga och säga, det blir nog bra ska du se, inte går jorden under inte, och nej då. Frid, frid skulle jag säga, där ingen frid finns. Jag skulle skriva om Bibeln så att det som där är rätt nu blir fel, och där det som där står som varande fel görs om till det som är rätt.

Men jag kommer ju inte undan det viktigaste. Jag är en annan syndare som alla andra men jag har haft förmånen att bli hänvisad till Jesus Kristus, Guds enfödde son. Blivit medvetandegjord om att Han har klivit in i världen för att visa på Gud, förklara vem  Gud är  och göra hela Guds vilja känd. Där mötte jag den kärlek till oss alla som jag gjort mig tillgänglig för, och som är mitt hopp och min enda längtan att leva i. "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." Jag är inte en kristen på mina meriter, utan på hans.

Den kärleken till mig gör att jag har respekt för allt Han säger och är. Jag lever med den och i den. Jag tafflar mig, säger saker på fel sätt, tar i för mycket ibland, är för ordrik och för vass ibland, jag korrigeras av hans Ande  jämt. Men när ni ber mig sätta Kungens regeringsförklaring åt sidan och riva upp hans lag för det totala livet, så kan jag inte det.  Det skulle kosta mig det liv som Han dyrt har köpt åt mig med sitt blod. Han har aldrig gjort mig något ont, han har aldrig svikit mig. Han sätter aldrig en falsk anklagelse på mig, de som är berättigade är illa nog. Men med dem träder jag inför Hans ansikte så ofta jag påminns.

Någon frågade hur jag pallar med dessa anklagelser. Mitt svar är enkelt: jag vet mycket värre saker om mig själv än någon av dem nånsin kan formulera.

"Jag får höra: Nu har du gjort dig omöjlig på Åland. Stick. Du har nog slängt igen en massa dörrar som förut var öppna."

Nå jo. Men jag ser också vilka som är Jesu vänner. Vilka som har respekt för Gud, vilka som tar sin tro på allvar. Och när allt har sagts och gjorts så är det där inför Hans ansikte som jag får fortsätta avlägga min bekännelse: "Jag vill hellre ha Jesus än silver och guld". 

Hela Ålands mängd av materiella och immateriella tillgångar väger vid den jämförelsen inte nog för att få en brevvåg att registrera något alls. Om jag måste buga mig för majoriteten, och säga tack och adjö åt Honom som är mitt hopp och min bekännelse då har ingenting något som helst värde.

Jag känner bara människor. Antingen de som säger: "Gud ske din vilja, eller de som framhärdar i att säga "ske min vilja".

Så länge jag andas tänker jag smyga mig in i Getsemane och se Honom svettas blod i nöd, sorg och ångest över den värld som är Hans. Jag hör Honom säga: "Fader ske din vilja". Jag är en av alla Hans vanartiga men ändå älskade söner. Jag kan inte annat än stämma in med Honom.

Teddy Donobauer