fredag 23 februari 2018

"I inget annat namn finns frälsning"


En gång frälst alltid frälst?

Återkommande diskussioner på temat "en gång frälst alltid frälst" visar att synen på begreppet frälsning är väldigt olika  beroende på var man har sin hemvist rent bibelkunskapsmässigt.  Om vi då går inpå livet med själva sakfrågan och tar tag i vad frälsningen är enligt Guds ord så kan det kanske därigenom visa sig att själva frågeställningen är betydligt mer problematisk än själva "frälsningen"enligt vad som står i texterna.

Är frälsningen ett fristående objekt? Är den ett plagg att ta på och av? Kan den av en människa knäppas på och av som en strömbrytare? Är den en nyckfull nåd som är avhängig av mitt betyg i uppförande och ordning? Är frälsningen så skör att jag kan förlora den idag och få tillbaka den i morgon?

Själva föreställningen om frälsning förutsätter en rad saker. För det första måste det fastslås vad som menas med ordet. I bibelns första del, det vi lite nedlåtande kallar gamla testamentet, är frälsning befrielse från olika slag av förtryck och social och politisk träldom under olika yttre företeelser. Det kan vara helt militära räddningar undan en fiendemakt. Det kan vara räddning ur en märgelgrops slemmiga grepp om en som förirrat sig ner i den. "Han drog mig upp ur den djupa dyn och satte mina fötter på en klippa". 

Fundamentalt är det att det är Gud som är min frälsning. Se 2 Sam 22:36  1 Krön 16:23-41  Psa 3:8, 13:5, 18:2 , 27:9, 35:9, 38:22, 62:6, 69:13,  119:15, 146:3  Ordsp 23:17  Jes 9:1, 26:1f , 49:1, 51:5, 63:5,  Jer 3:23,  Mika 7:7, Sak 9:9.
I nya testamentet är det ännu tydligare därför att "du skall ge honom namnet Jeshua (Gud är frälsning) ty han skall frälsa/rädda sitt folk från dess synder."  1:21  Själva frälsandet är nu fokuserat på den invärtes verklighet som kallas synd. Det är från det "utfall" som syndafallet har  blivit i människorna som är frälsningens primära måltavla. Det "utfallet" kan nämligen aldrig åtgärdas av religionen som sådan utan enbart av just Frälsaren. Den som förstår att frälsningen är i Messias Yeshua/Jesus och som inte tar anstöt av att frälsningen är i Guds son tillika Människosonen, den vet att ha glädje i att frälsningens garant är Kristus själv. Matt 11:6, 11:28, Luk 1:71, 77,  4:19, Joh 8:32. (sanningen om frälsningen skall göra er fria).

När den kristna församlingens födelsedag är inne så är det frälsningens budskap som är dess barnmorska: Apg  2:36-41, se även 4:4-29 "Vad skall vi göra för att bli frälsta?" "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir er förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva."  "Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta".  Och ställda till svars gav de sin entydiga förklaring : Jesus är hörnstenen för denna frälsning och någon frälsning finns inte i något annat namn som är givet bland människor.  Det vill säga: att vara frälst är att vara i det namnet! Att bära den bekännelsen att Jesus är min Frälsare och Herre, att ha tagit emot det namnet som är Frälsarens namn, är att också vandra i det namnet i den dagliga överlåtelse som är själva morgon och aftonoffret för den kristna församlingen. Rom 12:2 talar i klartext om detta logiska gudstjänstväsen som just innebär att det egna livet bärs fram som ett välbehagligt offer till Gud. För det enda logiska gensvaret på Guds nåd såsom den uppenbarades oss till frälsning är ju att vi förblir i Honom som vi har tagit emot. Och inte på nytt förkastar allt vi benådats med.

Frälsningen har också med sig att den som tror har bytt andlig nationalitet. Hon har övergått från medborgarskap i ett rike, mörkrets rike, in till Guds rike. Hon har bytt pass. Hon är inte längre medlem av det förra riket utan har sitt medborgarskap i en helt ny ordning. Hur kan hon förlora sitt medborgarskap? Antingen genom att själv på nytt emigrera ur riket eller genom att Kungen avvisar människan ifrån det. Den möjligheten finns, men bara en gång!  Hebr 6:4 "De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den Helige Ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, men sedan avfallit, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds son på nytt och hånar Honom offentligt."  Ja, det är sant att den möjligheten finns. Varningen skulle annars vara obefogad.

Frälsningen är alltså inte en 'grej eller pryl' som kan tas på eller av alltefter dagsformen och den emotionella sinnestämningen. Lika lite som min jordiska nationstillhörighet ändras beroende på mina känslor, lika lite är min plats i Guds rike utsatt för konjunktursvängingar så att jag ena dagen är i riket och nästa utanför.  " Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att den avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge den heter idag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra!" "Idag. om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan."

Avfall är möjligt när det som är synd åter tillåts bestämma över den som har räddats undan den en gång men sedan på nytt kastar sig in i dess famn. Men det är en gradvis process, steg för steg bort ifrån Gudsgemenskapen. steg för steg dövande Andens maningar, dag för dag förnekande barnaskapets Andes verk i oss, dag för dag ovilliga att höra Guds stämma. Och när detta sista steg till förnekelse sker är det oåterkalleligt. Genom att missakta, ringakta och förtrampa det enda evangelium som är oss givet kan vi hamna där. Vi utsläcker då den Ande som skulle kunna föra oss till bättring och stort är det mörker som sedan råder.  Kalla därför inte det för Djävulsinspirireat som är av Gud. Då riskerar ni att hamna ute i den yttersta kylan.

"Frälsningen" är detsamma som det dagliga livet i gemenskap med Gud. Ingen kan leva det livet i morgon eller igår. Alla kan bara leva det livet idag, helt enkelt därför att det bara är idag som är fräslningens dag. Och när morgon gryr är det ånyo en frälsningens dag. Varför leka med elden? Varför hela tiden trampa på de gränser där passet kan ryka? Den som vill undfly den risken håller sig till Kristus och den gemenskap som finns mellan alla de heliga. Den som tror sig kunna klara det på egen hand går lätt vilse.

Rätt fattad är frälsningen ett resultat av Frälsarens närvaro i ditt liv. Det är den nya status som du har erhållit som Guds barn när du lät dig födas på nytt. Utan den pånyttfödelsen kan ingen se Guds rike, än mindre få ett pass i det. (Fast i bibeln heter det inte pass, utan "vi har fått en underpant på att vi tillhör genom Anden som bor i oss"). Den som således håller sig till Konungen och de villkor som gäller i riket kan inte mista sitt medborgarskap. " Den som Fadern har givit åt mig skall jag på inget vis kasta ut." " Jag är viss om att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus." "Jag vet på vem jag tror, och är övertygad om att kan bevara vad jag har anförtrott åt Honom." Rätt fattat kan du inte varit frälst igår och vara förlorad idag för att i morgon på nytt vara bland de frälsta."

Fatalaste misstaget är att se frälsningen som en egen ägodel. Som dessutom kan stjälas. Det är den inte, den är grundlagen i Guds rike. Den som kommer till Gud måste tro att Gud är sådan han sagt sig vara, och det är denne som har givit oss sin son Yeshua Meshiach, den  Gud som frälser och räddar. Den som har Sonen har det eviga livet, men bara den.

En gång frälst, alltid frälst? Nä alls inte, enär frälsningen inte är en dagslända utan en dygnsrytm. Var dag är frälsningens dag så länge vi tar vara på den frälsningen utan att vika av åt vare sig vänster eller höger. För i det ögonblick du väljer att traska omkring i gränslandets tassemarker så går där rytande lejon för att uppsluka den som är oförsiktig nog att trampa över gränsen.

"Hur ska vi undkomma om vi inte tar vara på så stor frälsning?"

Det gör vi inte! "När vi har detta hopp, hur bör vi då leva?"

(https://www.poeter.se/Las+Text?textId=1097169 en liten utvidgning av ämnet 'avfällingar')


******
Björn Donobauer, Doncaster 23 februari 2018

tisdag 20 februari 2018

"Jag lyfter mina ögon upp till berg.., ehum ..till Hillsong."

"Jag lyfter mina ögon till bergen;
Varifrån skall min hjälp komma."

"Min hjälp komer från Herren,
som har gjort himmel och jord."

Psa 121

Att det alltid blir tumult när en ny rörelse sker i dammen  är förknippat med en föreställning om att denna rörelse är en Guds ängel som stiger ner i vattnet, och den som först hoppar, hasar, faller ner i vattnet när det är i rörelse skall bli helad från vilken skada denne än haft. 

Dammen i Bethesda (Johannes 5:1-15) är en sådan plats, en sådan damm där de som ligger runt den i väntan på ett under alla har det gemensamt att de på olika sätt är handikappade. Dammen ligger nära Fårporten. Alltså befinner de sig inom stadens murar. I pelarsalarna, karavanseraljen, runt dammen ligger de som har denna damms sporadiska rörelse som sitt sista hopp. De har sedan länge slutat ha något hopp om hjälp från något annat håll. Av dem som låg där fanns det "långliggare" s a s, en man hade levt 38 år av sitt liv där. I väntan på vadå eller Godot? Från människorna hade han inget annat att hoppas än de allmosor som höll honom vid liv. Smulor från de rikas och friskas liv.

Jesu omsorg om de slagna uttrycker sig så att han uppsöker dem och möter denna man med en fråga som till synes är ganska överflödig:" Vill du bli frisk". Det vill väl varenda människa? Den sjuke har dock efter denna långa tid ingen bild av sig själv som en som ens kan bli frisk under nuvarande omständigheter, och hans svar visar att han har kapitulerat inför sin sjukdom. "Herre, jag har ingen människa som kan hjälpa mig ner i dammen när vattnet väl kommer i rörelse, jag är inte snabb nog, någon annan kommer alltid före mig ner i dammen."  Jesus sa, utan vidare diskussion, "ta din säng och gå. Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick."

Stockholm, Helsingfors, London, Sydney etc etc är alla städer i världen med en viss andel ännu Kristustroende. Att dessa är fragmenterade i många organisatoriska enheter utan mer än symbolisk samverkan sins emellan känner alla till. Att de på ingen plats är mer än en liten bråkdel av antalet boende människor i dessa städer känner också alla till. Att det är mycket sjukt i dessa olika pelargångar är också synligt för den som har kännedom om hur den Kristi kropp skulle kunna se ut, som var grundad på hörnstenen Kristus och uppbyggd på apostlarnas och profeternas grund.

Utan att dra för stora växlar kan man utan vidare likna städernas situation vid Jerusalems. Innanför porten till fåren, ja, men förlamade och inkrökta i sig själva och sin egen situation. Ofta har de sett 'hjälpare' komma och gå men inget har i sak förändrats i deras situation. Så här sitter de och väntar på något som kanske händer.  De väntar på någon som kan rådda upp deras situation och rätta till vad som brister. Då inträffar det märkliga att Kyrkans överhuvud och den som är herden för alla dessa får kliver in i bilden. (var har han varit hittills?)
-"Vill ni verkligen tillfriskna?" 
"Ja siddu Herreman det vore ju fint det, men siddu vi har ingen som kan ordna det."

Någon 'messiansk' förväntan har sannerligen inte denne son av Israel. HERREN räknas inte, alla synagogor, tempel, högtider, nymånadsfester och sabbater till trots. Ett sken av gudsfruktan men helt utan kraft. En lagbunden religiositet utan tillstymmelse till liv. Ett hopp om det övernaturliga som kompensation för frånvaron av det som borde vara det naturliga för det som säger sig vara Kristi församling.  Här och där finns fickor av levande människor som lever under dessa villkor men de lider under salvorna av ord om Gud medan de längtar om att få höra ord från och av Gud.  Att de redan sedan lång tid har det ordet i sin hand syns dem inte som ett svar på deras begäran. Visserligen har de läst att Jesus säger  "mina ord är sanning och liv", men det får väl stå för honom? Och de svarar nekande på frågan:"Förstår du vad du läser?"
-"Hur skulle jag kunna det när ingen undervisar mig?"

Så kommer det någon som sätter vattnet i rörelse! Det måste vara en ängel! så var folktron.

Och Paulus är snabb med att ge en varning: om ni inte håller er till Kristi ord så kommer 'ljusänglar" att dyka upp som utger sig för att vara frälsare. De kan först då komma när det inte längre finns någon kunskap som håller synden borta. När människorna inte längre vet vad som är rätt i Herrens ögon då kommer alla möjliga företeelser att verka helt i sin ordning, just för att inget rättesnöre längre finns.

Huvudsaken är att det händer något annat än det som har varit. För det som har varit har lämnat dessa storstäder och i princip alla andra städer också, med en marginaliserad minoritet av 'kristna' som i mycket liten utsträckning ännu gör allt det vilket Gud hade givit dem att göra. När de existerande kyrkorna förefaller nöjda med att utgöra 2-3 % av befolkningen i sina städer är det väl hög tid att skapa en folkväckelse? Är det inte bra att någon gör något som lockar skarorna?

Inte om det innebär att fler hamnar i pelargångarna runt dammen och väntar på rörelser i vattnet!

Att det finns betydande brister och blottor i den kristenhet som idag finns i städerna är nog inget som seriösa betraktare bestrider. Men vad anledningarna är till denna status råder det delade meningar om.  Och det är inte alls säkert att de skulle svara jakande på frågan om de ville tillfriskna. Den så kallade 'sjukdomsvinsten' gäller inte bara söndervårdade människor utan också hela församlingar.

Att bli frisk handlar nämligen om att ånyo ta ansvar för sina egna liv och inte längre skylla sina tillstånd på omgivningen, änglarna eller stillastående vatten. Väntan på "Godot" har aldrig räddat någon. Men säger du: Herren då? Var kommer han in i bilden? Ett flertal av de kyrkor som ännu finns ifrågasätter om Heren ens är "en han". Hur skulle de ens känna igen Honom om han kom? De ifrågasätter att Han skulle vara huvudet för församlingen, de har ju sin styrelse till det. De har inte plats för Guds ord för de är så teologiskt skolade att de bara kan tala om gud men inte längre höra på Honom.

Skulle Han komma skulle han krossa hela den religösa apparaten. Han skulle rentav komma utanför arbetsreglerad kontors och mötestid, på fel dag och till fel personer! Så kan vi inte ha det. Vi måste hålla illusionen vid liv att vi har eget liv, det kan vi bara om vi håller Honom borta. Om inte så är fallet skulle det ju inte vara som det är. Och då skulle ju heller ingen förförelse kunna komma. För den kommer som ett brev på posten när  och bara då ett fåtal ännu håller fast vid den tro som en gång för alla är meddelad åt alla de heliga. 

Så befinner vi oss i rubrikens frontlinje. Jag lyfter mina ögon upp till "Hillsong" för från dem kommer min hjälp!?

Vilken av alla församlingar i Stockholm, Göteborg, Helsingfors, Oslo etc  behöver Hillsong? Förmodligen ingen, för Hillsong har inte kommit för att bistå det verk som redan finns utan för att kliva in på scenen som ny aktör med i princip nollintresse för det Gudsverk som redan finns. Kommer de för att rädda dem som är förlorade? Eller kommer de för att säga åt de förlorade att de inte är det? Bara ni går med i Hillsong har ni ert på det torra i himmelen?

Hur många församlingar finns det överhuvudtaget i någon av dessa städer? Sett ur Guds synvinkel?

En enda! En sargad, delad, fattig och naken kropp, styckad till oigenkännlighet. Det finns bara en enda Kristi församling i varenda stad någonstans.  Men si det vill få erkänna. De försvarar sin brustenhet och sin splittring med mängder av teologiska ursäkter som alla har det gemensamt att de inte håller för granskning mot profeternas och apostlarnas undervisning. Syftet med att föra människor till en levande frälsande tro är entydig: "Därför uppmanar jag er, jag som är en fånge i Herren, att leva värdigt den kallelse ni har fått. Var alltid ödmjuka och milda, var tålmodiga och överseende med varandra i kärlek. Gör allt ni kan för att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla."

Har Hillsong för avsikt att vara bidragande faktor till att tillsamman med alla de andra  bli vad alla borde vara på varje plats? Jaså inte det?

Vad är det i Hillsongs vision som pekar mot att de som berörs av Hillsong kommer att se Kristi Kropp i Stockholm eller Helsingfors som en odelbar enhet där Kristus själv är huvudet?


Det ledarskap som Kristus har givit åt sin kropp består av en flerfald gåvor med olika inriktning för att hela Kristi kropp skulle växa till genom det bistånd som alla dessa gåvor ger till hela kroppen. Vilken del av den femfingrade handen bidrar Hillsong med för alla de andra?
Är det som apostlar, profeter, evangelister, herdar eller lärare som Hillsongs ledarskap skall tillföra hela Kristi krop saknade element? Det enda legitima syftet med ledarskapet enligt den Helige Ande är att göra alla de heliga skickliga till att göra sina delar i helheten.

Om de menar sig vara apostlar borde de att ha ett centrifugalt intresse att se människor vunna för Kristus i stad som landsort. "Kyrkan" borde tillväxa, att lägga till ännu en kyrka är bara  mer splittring. 

Menar de sig vara evangelister kommer deras verksamhet
att leda till omvändelse, syndabekännelse, sinnesändring och den begravning av köttet som lämnar vägen fri för Kristi uppståndelsekraft i människor som idag inte har en susning om evangeliet. Framför allt kommer de inte att proselytisera bland missnöjda medlemmar i de existerande kyrkorna.

Menar de sig vara herdar för Överherdens hjord kommer de att ha ett brinnande omsorgshjärta för alla de som idag gått andligt vilse i kyrkorna. De kommer att uppsöka det 100:e fåret utan att klippa  och för egen vinning sälja ullen på den övriga 99.

Kommer de som de lärare som håller sig till hela  Guds ord? Som undervisar de troende i Stockholm i hela Guds rådslut? Som fullföljer Jesu missionsbefallning att "lära dem att hålla allt vad jag har befallt er.?"

Kommer de att vända Fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till Fäderna? Redan nu visar de ett förakt för 'fäderna' och fädernas gärningar som starkt för den uppgiften i tvivel.

Kommer Hillsong att fullborda den redan nu gängse 'klipp och klistra' hanteringen av Guds ord? Kommer de att förakta Johannes evangeliet till den grad att de citerar Johannes 3:16 utan att låtsas om v 17 och 18? Kommer de att fortsätta behandla bibeltexterna som om de vore en låda lego? Kommer de att bygga sin teologi på lösryckta och förryckta bibelord?

Sjätte pelargången?

Om Hillsong inte har för avsikt att bry sig om något av detta som jag anfört här kommer de att bli ännu en pelargång full av halta och lytta som väntar på ett mirakel. 

Det som behövs är en bred sjukdomsinsikt över hela linjen. Vilka är de blinda, halta, lytta som väntar på undret?  De som idag väntar på att vattnet i Bethesda dammen skall röras upp ligger och väntar strax innanför Fårporten. Varför ligger de där? Därför att de är 'avsidestagna' och tillhör de församlingar som redan finns i Stockholm och Helsingfors och Sydney och London. De är de fallerade kyrkornas obetalda räkningar. Och deras religion har inte förhindrat dem från att ligga där, i en generation rent av, 38 år!  Religionen de har har försörjt dem med allmosor som avsidestagna så att de har kunnat vara kvar med sin ofullgångenhet och längtan. Men någon hjälp av de religiösa kan de inte vänta sig. De vill nämligen bara diskutera om det är rätt att bryta mot Sabbatsbudet för en människas  skull.

Jesus såg honom ligga där och visste att han redan varit sjuk sedan länge, och frågade honom. vill du bli frisk? Om du vill det måste du sluta kalla dem för Herre som ingenting  kan göra för dig utom att ge dig allmosor. Kalla mig inte Herre om du inte vill vara min lärjunge.  Mannen tog sin bädd och gick. Men judarna sa till honom "du skall låta bli att bli botad på en söndag.."
"Det är opassligt!"

Sedan fann Jesus honom och sa: "Så du har blivit frisk? Synda inte mer så att inte något värre drabbar dig." 

Hillsong utger sig för att tro på allas helande, står de också för att alla skall sluta synda? Finns det bibliska begreppet 'synd' alls i deras teologi? Den saknas i många av de kyrkor bredvid vilka Hillsong vill vara verksam.

Herre Herre, till vem skulle vi gå? Till Hillsong? -"Nej, Jag är Vägen Sanningen och Livet."

Maranatha!

**********

Björn Donobauer, Doncaster  20 februari 2018












lördag 17 februari 2018

"Jag har givit dem ditt namn"


Namnkunnigheten är störst bland dem som utger sig för att vara Jesu ställföreträdare, som anser sig vara hans profeter och som drar människor till sig, sin verksamhet och sin "rörelse". Yeshua Meshiach, Iesous Christos, Jesus Kristus är det banér som viftas över huvudena och åberopas som garant för att de som således drar männskor till sig gör det i Hans namn. Men den ena efter den andra visar sig ha lerfötter och vanärar det namn som de använt för sina syften.

"Jag har kommit i min Faders namn och med hans makt bakom mig, men det tar ni inte emot, men om någon annan kommer i sitt eget namn och utan all annan auktoritet än sin egen, då är ni genast  på bettet och villiga att ge denna inträngling er uppmärksamhet och helhjärtade stöd. Hur kan ni tro på mig när ni hela tiden söker bekräftelse, ära och status från varandra  utan att för ett ögonblick söka den bekräftelse som kommer från den ende som är Sann Gud? Joh 5:43f

"Många skall komma i mitt namn, de kommer att missbruka det och använda det för att själva få uppmärksamhet och till och med hävda att de själva är  'den smorde', Christos, och de kommer att vilseleda många."  Matt 24:5  Ma
rk 13:6

Det är frånvaron av den personliga kännedomen om vem Herren är och vad Hans namn betyder som är orsaken till vindflöjelsens tvärvindiga trosliv. Det är denna brist som gör att människor  kastas omkring av varje ny läras vinddrag. Det är skälet till att de följer vad som syns vara utan att ha kriterier för att bedöma vad som bör vara. De saknar urskiljningsförmåga mellan vad som sägs och vart det leder därför att de aldrig har lärt känna den som är densamme igår dag och för alltid.  De har en längtan efter något och nöjer sig när de får något även när det dagen efter visar sig inte ha varit något annat än varmluft, tomma löften och kattguld. Skillnaden mellan guld och kattguld är att det förra ligger på den botten dit bara den seriöse guldgrävaren når medan kattguldet är lätt uppvispat ur slammet och flyter upp när man rör om i vaskpannan. Men det kan inte växlas in  mot något av värde alls.

Andlig mognad.

Paulus är väl optimistisk när han deklarerar den status som man förväntar hos de troende: "Så skulle vi inte längre vara barn i fråga om andlig mognad, inte längre kunna drivas hit och dit  av varenda nymodighet i lärorna , och inte heller utnyttjas av skrupelösa människor som för egen vinning drar fördelar av vår bristande kunskap." Ef 4:14   Men läs vidare om vilka effekter denna mognad skulle ha:  Ef 4:17-20 "Därför säger jag detta och varnar er i Herren: lev inte längre så som hedningarna lever. Deras tankar är tomma, deras förstånd är förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och förhärdade i sina hjärtan. Avtrubbade kastar de sig ut i orgier och ägnar sig åt all slags orenhet och får aldrig nog." Slutklämmen är majestätisk: "Men det är inte så ni  har lärt känna Kristus".  

Vad är det då att lära känna Herren?

"Detta är evigt liv, att de känner dig Fader, och den som du har sänt." Joh 17:3

Det handlar om livskunskap på djupet av mitt eget väsen. Det är en kännedom om Gud som kommer sig av Guds närvaro i mig. "Den som tar emot mig får rätt att kallas Guds barn därför att detta mottagande av Sonen medför Guds Faderns närvaro genom den Helige Ande." Därför är pånyttfödelsen ett absolut måste för att någon skall kunna säga sig vara troende. Det handlar inte om att ha en serie trosutsagor i skallen som vid behov kan avlämnas som en trosbekännelse. Det är en närvaro i hjärtats innersta tronrum.  Om ingen är närvarande i detta  tronrum är det bara tomrum. Ett tomrum som likt blodigeln ständigt ropar, ge, ge, ge men aldrig får nog.

Antingen sitter där det egna jaget, Egot, den rest av mänsklighet som synden aldrig lyckats förstöra men väl förvrida till oigenkännlighet. Då är den människan sig själv nog och har ingen annan gud än sig själv eller någon gud som hon har skapat till sin egen avbild. Eller så sitter där det jag, det sanna 'jag själv' som genomgått en genomgripande pånyttfödelse. Hon har avklätts all den förra människans ego och iklätts den nya. Hon var från födelsen formad  till den fallne Adams avbild men är nu nydanad i Kristi likhet. Kvar finns hennes personlighet, men utan den 'adamitiska' benägenheten att knuffa undan Gud från sin plats i centrum av hennes liv. Hon känner Gud, en ständig närvaro som understundom fyller hela hennes livsrum som ett tempel där Guds härlighet uttränger allt annat.

Att känna och känna till.

Att känna Gud är då alltså först en fråga om att bli delaktig av det nya livet. Men sedan följer den andra delen. Den att lära känna vad detta nya liv har för konsekvenser på alla de livsområden som någonsin kan komma en människa till del. Och det är här som det skrivna ordet kommer in i bilden. Man behöver inte ha varit i närheten av ett "bibelstudium" för att bli ett Gudsbarn. Men man förblir bara barn i exakt det förhållande som man  har till Faderns försörjning för livet genom  de levande ord som Gud har låtit förpacka i formatet "Bibeln", dvs böckerna.

"Ni rannsakar skrifterna för att ni menar er ha liv i dem. Bra så, men varför kommer ni då inte till mig som är det livet för att också få det?"  Det är inte texten som är liv utan den verklighet som texten beskriver. Ordet är levande när det tas emot av den som lever. Ord som inte tas emot i tro är verkningslösa. (Heb 4:2) Tron på ordens innebörd leder till Honom som är liv, inte rabblandet av orden.  Kunskapen är baserad på vad vi redan vet om skrifterna från deras egna utsagor om sig själva.

"Allt vad som är skrivet, skrevs för oss."
"Detta är skrivet för att vi inte skulle förfuska vårt andliga arv så som de gjorde som levde under förra förbundets tid. Läs och lär er undvika deras synder."
"I alla skrifterna från fordom finns det undervisning om vem Jesus Kristus är. Att då inte rannsaka skrifterna är det samma som att vara ointresserad av Guds ord. Och då är man heller ingen av Guds tillbedjare."

"Alla skrifterna är till för att vi genom dem skall bevara vårt hopp, hur det än ser ut i världen"


Att känna är alltså också att känna till, att kunna, att veta på vem man tror, och förstå konsekvenserna av vad man således tror. Det är innehållet i uppgiften att göra lärjungar. Först att se till att de blir sådana Guds barn som vill höra Guds röst, sedan tala med dem om vad Gud redan har sagt, så att de nu kan höra Gud tala och veta skillnaden mellan Guds röst och alla andra röster i världen. Vi använder begreppet 'kanon' (inte i bemärkelsen Haubits eller Granatkastare) om bibelns böcker och menar med det att här finns givet ett rättesnöre som fungerar som vattendelare mellan världens alla böcker. Denna bok är den mot vilken alla andra står sig slätt. För de ord som utsägs i denna är de som Ordet i sig har lämnat åt oss så att vi kan ta del av  "allt vad jag har lärt er".

Ett andligt uppvaknande kommer oftast genom att människor återigen tar Gud  och Guds ord på större allvar än alla människotankar och människorörelser i samtiden.

"Jag känner er inte, gå bort ifrån mig, ni ville tala om mig men inte lära känna mig. Ni ville inte stå för mitt namn inför er samtid, jag kommer inte att nämna era namn inför min Fader i er framtid."

"Detta är evigt liv, att de känner dig,  Fadern, den ende Sanne Gud, och den som du har sänt, hans Son Jesus Kristus."

Hur absurd är inte teologi och ekumenik och käbbel om organisationsfrågor, som inte leder fram till detta slags kunskap, i ljuset av denna entydiga profetia?

---

Björn Donobauer, Doncaster 17 februari 2018




torsdag 15 februari 2018

"Om man inte vet vart man vill komma duger alla vägar"


-"Vilken väg skall jag ta", säger flickan vid vägskälet.
-"Det beror helt och hållet på vart du vill komma", fick hon till svar.
-"Det är inte så noga", sa flickan.
-"Då kan du ta vilken väg du vill."


Jag har  inledningsvis travesterat ett kort meningsutbyte från en väldigt vuxen barnbok.  Lewis Carrols klassiker om Alice i Underjorden har som så många sagor ett dynamiskt spegelgalleri för att se på det som är del av våra liv, men med sagans distans. Utsagor som skulle vara olidliga om de sades oss på annat vis kan den vägen smita förbi våra intagna positioner och överraska oss med insikter som annars skulle avvisas på stört.

Efter tvåtusen år av utveckling, avveckling, uppsving, tillbakagång, reformationer och motreformationer står det som kallas för "den kristna kyrkan" inför det reella hotet att för alltid avföras från det mänskliga samhällsbygget. Starka krafter arbetar för dess slutliga förpassning till en variant av Madame Tussauds vaxkabinet, ett monument över 'vad som varit'. Många skulle förbli helt oberörda av en sådan slutlösning. De som ivrigast gräver "kyrkans grav" skulle tillfälligt jubla. De som tillhörde den i själ och hjärta skulle befinna sig i liknande situation som Israels folk i  Babylons fångenskap, de skulle hänga sina harpor i pilträden och inte förmå sig att sjunga de lovsånger som de hade med sig hemifrån. Från det hem som de alla aktivt bidragit till att förlora genom sin underlåtenhet att vara vad de borde. Om hemlängtan uppstår först när den förlorade sonen har försnillat sitt arv och hamnat i rännstenen blir lovsångsmötet kort. Svin är otacksamma åhörare.

Diskussioner om vad som borde vara kyrkans väsen sveper fram i en mängd fora på sociala medier. Mest påtagligt är att dessa ack så nödvändiga diskussioner blottar "mitt folks skada" som de mycket mindre (lästa) profeterna idogt upprepar. Skadan är att det inte finns någon djupgående samsyn om vad "kyrkan" är.  Alltså: den samlade kristenheten, som ju inte alls är samlad utan tvärtom vansinnigt splittrad, frågar: -"Vilken väg ska vi gå, bör vi gå, får vi gå? "  Och min motfråga är densamma som i ingressen: "Vart vill ni komma?" De vet de tydligen heller inte med någon som helst gemensam tydlighet, för om de visste det skulle de ju kunna visa på det målet och inte bara springa omkring efter var ny vind i läran.

"Det är ute med mitt folk" säger Herren. De går under på grund av att de saknar kunskap. De är vilseledda och bortkollrade och låter sig ledas vid handen som de blinda med blinda ledsagare. Och i detta de blindas rike är den skumögde med ett halvfriskt öga kung. Hur ofta upprepas i båda testamentena uttryck som " med hörande öron hör de dock ingenting"?

Redan på 60-talet pågick samtal mellan Metodister, Batister och Missionsförbundare (inan de blev Missionskyrkan och sedan Equmenia) om ett framtida samgående. I tre publikationer sammanfattades samtalen och dessa läste jag med intresse medan jag var elev på Betelseminariet i början av 70-talet. Jag minns klarast en av slutsatserna: "För att dessa samtal skall leda vidare krävs av oss att vi gemensamt från de tre samfunden kommer samman till gemensamt rannsakande av bibelordet och ett gemensamt åtagande i bön tills dess att vi når enighet i frågan."  Jag imponerades av den klarsyn som då fanns i arbetsgruppen och när jag förstod att min rektor på Seminariet varit en av deltagarna i arbetsgruppen hejdade jag honom i korridoren en dag och ställde frågan: "-I boken anger ni hur ni skulle komma vidare i frågan om samgång mellan samfunden. Har ni kommit igång med detta arbete?"  David Lagergren slog ner blicken och sade, halvhögt, -"Hmm nej dithän har vi ännu inte kommit." 

Fyrtiosju år senare har dessa tre samfund gått samman i Equmenia kyrkan. Ett antal andra samfund har gått samman i Evangeliska Frikyrkan. Pingströrelserna, därtill måste man väl ändå räkna både Maranata, Livets Ord och Connect Church och Hillsong, är i något slags upplösningstillstånd som söker legitimitet genom nya interna allianser där gammalt sorteras ut och nytt hyllas som om de uppfunnit hjulet igen. Till det kommer en kantring mot den romersk katolska kyrkan, inte minst från sådana som för bara fyrtio år sedan ivrigast skällde den för att vara den stora skökan. Den lutherska kyrkan har i stort övergett allt som Luther drog fram i ljuset och hyllar den religion som lämnar 'köttet' utan åtgärd men ändå hävdar sig representera Guds rike.  Fickor av evangelisk tro finns här och där i alla dessa sammanhang, men det är inte dessa trossyskon som har mest inflytande över vart deras organisationer är på väg.

Är några av dessa allianser ett resultat av förbehållslösa bibelstudier på knä inför Gud?


Jag började läsa bibeln på allvar 1961. Har slarvat bort decennier av mitt liv utan att ge den den uppmärksamhet som jag borde ha gjort. Men nu har  jag hamnat i den livsfas som kallas de gyllene åren, mest av dem som inte har en aning om begreppet kattguld, och för mig är Bibeln idag ett näringssubstrat utan vilket jag inte skulle kunna leva. Jag umgås med den dagligen och läser den i stora sammanhängande sjok, bok för bok. Jag omtänker, andas, äter, drömmer och betänker dess budskap.

Ögat söker ordning. Det är så vi kommit att indela stjärnorna i astrologiska tecken  och astronomiska stjärnbilder. Det är därför som vi har skapat olika metoder för att organisera alla våra kunskaper i akademiska fack. Att kunna ge namn åt tingen ger oss en föreställning om makt och förfoganderätt över dem. Nomenklatur är ett tacksamt redskap men också en villfarelse. Föreställnigen att orden om saker och ting är det samma som tingen i sig medför sällan ödmjukhet inför det som vi kan beskriva. Våra ord om tingen blir till sist "signalpolitik" om saker och ting utanför vår maktsfär. Men illusionen består att vi genom att beskriva ting också äger dem.

Efter att ha lyssnat på teologiska diskussioner under denna långa tid och samtidigt ha ägnat mig åt att lyssna mera på Bibeln än alla dess utläggare så tror jag mig ha funnit en samling grundpelare som måste finnas med när vi pratar om "kyrkan". Enär det finns många som har ett brinnande intresse för att kyrkan skall överleva så  delar jag lite nu och då från min resa i de heliga skrifterna. Mitt bidrag till ett samtal på knä inför Guds ord med alla dem som ännu vill kyrkan väl är följande tolv observationer. Det finns säkert fler, men tolv är en gångbar siffra i det bibliska perspektivet. Och vem har inte förundrats över andra tolvstegsprogram?

Tolv påståenden att begrunda om man vill förstå vart vi borde gå.

1  Bibeln är ingen legosats. Skrifterna är i sig helt sammanhängande och är i alla delar ouppplösligt med varandra förbundna utsagor vars egentliga upphovsman är den Kristi Ande som gav människor vad de hade att förmedla. Ingen enskild bok är en serie lösryckta citat och får inte användas såsom när barn plockar bitar ur en legolåda. Särskilt som dessa som så hanterar orden i Ordet saknar locket med den bild som förklarar vad de borde bygga med delarna.

2 Bibeln är inte Gud.  Den har inte blivit till för att någonsin vara föremål för tillbedjan. I själva verket varnar den för just detta tillbedjande av något annat än Gud. Men den hävdar sig vara ett tillförlitligt sanningsvittne om Gud och om människan. Och den hävdar att den är mer än mänsklig åsikt. Den säger sig inte ha tillkommit på mänskligt initiativ utan på Gudomligt mandat. Så skall den också hanteras. Den som inte kan skilja på dess ord och vanliga ord förstår inte innebörden i begreppet "en heliga skrift". Samtal om bibeln måste utgå från Bibelböckernas eget interna vittnesbörd om sig själva.  Själva sinnebilden för det är begreppet: studera den på knä.

3 Bibeln är den enda bok som bara kan begripas när läsaren låter författaren förklara sina ord.
På så vis är den samtidigt två ting. Den ena versionen är att den kan läsas som vanlig litteratur där läsaren är kritiker, domare och egenmäktig ägare av vad den läser och självsvåldigt kan hantera skriften efter sitt eget godtycke.  Den andra versionen är att den är ett ljus för dens fötter som har kommit till insikt om sitt mörker och därför låtit sanningens ljus gå upp över denne. Då är 'summan av Ditt ord sanning" och läsaren är inte längre rådgivare åt Gud. Rannsakandet av skrifterna kommer då ideligen att leda läsaren till den som ger det liv som skrifterna talar om. Men ingen leds dit som inte tror att Gud är och att han lönar dem som kommer till Gud och Guds ord på knä. Den som kommer som kverulant och disputant har förverkat rätten att förstå den.

4 Bibeln redogör för en enda sammanhängande berättelse om begynelsen och änden på all mänsklig historia. Denna berättelse är vi alla mitt uppe i och en förståelse av helheten är en förutsättning för att vara i världen sådan som Han var medan han var på jorden. Kyrkans roll är att vara Guds operativa enhet för att återställa skapelsen genom den som kallas för den andre Adam. Allt det som gick förlorat genom den förste Adam är förmål för restaureringsarbete. Kyrkans uppgift är definierad av den stora berättelsens innehåll. Berättelsen är inte förhandlingsbar, den är en gång för alla given åt alla de heliga. Att omskriva berättelsen så att den upphöjer resultatet av syndafallet till normgivare för människan diskvalificerar kyrkan från att kallas kyrka.

En kyrka utan kunskap i Guds ord är en omöjlighet.
En kyrka utan förståelse att orden handlar om Ordet kan heller inte säga sanningen.

Det är den som är Ordet som ger orden till oss genom sina profeter och apostlar.

5 "Kyrkan" är den gemenskap av människor som bekänner sig till Guds "självdeklaration" i Jesus Kristus.  "Ingen kommer till Fadern utan genom mig" "Den som har Sonen har också Fadern"."Ho kurios estin" "Det är Herren", är grunden till allt det som också tillhör Honom.
Kyrkan är "kyriake":det som tillhör Honom som med sitt eget blod har friköpt alla de sina. Dessa utgör tillsammans en enda kropp oavsett var de befinner sig lokalt någonstans på jorden. Dessa erkänner Kristus som sitt egentliga och permanenta överhuvud och böjer inte sina knän för någon annan än honom. De vet sig vara lemmar i en kropp och att om en enda lem lider så kostar det på för alla de andra. Frågan "är Kristus delad" måste ärligen besvaras med ett skammens JA.. och leda oss till bättring, omvändelse och bot. Andlig enhet är en utgångspunkt baserad på det faktum att den som är troende är född in i samma familj, den är inte ett organisatoriskt mål.

6 "Kyrkan" har ett ständigt uppdrag. Att göra lärjungar. I detta ingår den absolut nödvändiga personliga tron, den personliga omvändelsen och det personliga dopet. Det är startpunkten för lärjungaskapet, utan dem är ingen människa född på nytt och kan vare sig förstå andliga ting, de kan bara de som är andligt födda, eller någonsin se Guds rike. Uppgiften att undervisa dem är del två. De kyrkor som döper men vägrar undervisa gör kanske ett halvbra jobb, men de sviker systematiskt huvuduppdraget att fylla jorden med människor som känner Gud och Guds ord. Och om man inte eftersträvar att göra som Herren säger så tjänar man honom heller inte. Blir de som sugs upp av 'lovsångskulturen' lärjungar? Hur ser den medvetna planen ut för "att lära dem att hålla allt vad jag har befallt er". 

7 Eftersom ingen är medlem i Kristi kropp utan att vara döpt måste dopfrågan studeras och gemensamt hanteras.  Dopet är ett medvetet begravande av den gamla människan, den som utan Gud levt sitt liv och följt sitt eget sinne. Men denna begravning har som absolut konsekvens emottagandet av den Helige Ande som i människan verkställer Kristi uppståndelse. Döpt är den som genom vattnet lagt av den gamla människan och genom 'dopet i eld' erhållit det nya liv som är Kristi liv i oss. Det är ett dop, med två olika men samverkande delar. Att erbjuda det ena utan det andra är att göra våld på Guds ord. Det är som att först begrava människan och sedan utse henne till vaktmästare eller predikant på basis av hennes begravning enbart.

8 Kyrkans existens beror på att Gud älskar sin skapelse. Guds kärlek söker upp det som var förlorat. Det som inte vill låta sig räddas förblir dock förlorat. Kärleken tvingar ingen till pånyttfödelse, men ingen som förstått Guds nådeserbjudande avstår heller från att födas till ett nytt liv.  Att Guds kärlek är vad som driver kyrkans agenda och som omsätter hennes tro i handling är således inte en överkurs utan en grund. Ingenting skiljer troende från varandra som deras teologier. Kärleken mellan Gud och människor måste synliggöras genom att människorna också visar kärlek till varandra. Men kärlek är aldrig fristående från rättfärdighet. Fastmer är det genom kärlek som vi lär oss vad rätt är. Om kyrkan med sina gärningar inte handlar  vad hon eljest pratar om finner inte heller kyrkan något varmt mottagande inför Gud. "Ortodoxins" renlärighet är mindre viktig än "ortopraxins" omsättning av ord till handling. Om min broder offras på mitt teologiska altare har min teologi blivit en avgud. Det är omöjligt för en människa att både älska Gud och 'Mammon'. Dvs  kärleken kan inte vara delad mellan Gud och något som är gudlöst. Antingen älskar man det ena eller det andra. Aldrig båda. "De som älskar mig gör efter mina bud."  "Kärlek till det som är i världen är fiendskap mot Gud."

9 Kyrkans budskap är oföränderligt därför att människans tillstånd är det.  I en mängd avseenden har människan utvecklat sin medgivna kompetens och sina inneboende förmågor. Ingenting av den utvecklingen har dock förändrat människans tillstånd, ett tillstånd av avvikelse från ursprunget. Det är inte främst för att förmå människor att inte göra fel som frälsning erbjuds utan för att det är människan det är fel på. Hon "syndar" för att hon är "Syndare". Det går inte att ändra på varandet genom att förhindra görandet. Då skulle förbud och stränga straff vara nog. Det är människans vägran att låta Gud vara Gud som är syndens väsen. Den verkligheten har inte ändrats en tiotusendels millimeter sedan syndafallet. Om kyrkan vill vara relevant kan hon bara var det om hon delar Guds uppfattning om vad som behöver åtgärdas. "Om de hade stått i mitt rådslut hade de förkunnat för mitt folk dess synd." 

10. "Den dagliga omvändelsens förnyelse" "Idag är frälsningens dag" är  budskapet. Den enda vägen för ett förnyande av det mänskliga sinnet så att hon blir allt mindre anpassad, omstöpt och tillvand till den värld som inte vill veta av Gud är att hon förstår sin andliga gudstjänst som ett dagligt offrande av sig själv till Gud. Denna dagliga gudstjänst innebär att hon dagligen åberopar allt det som är Guds löfte till henne i utbyte mot allt det hon kan själv. Den kyrka som beder sin  bön enligt formeln "Fader Vår" kan inte gärna sedan hävda sin rätt att göra efter sin egen vilja. Den som lärt sig innebörden i "Fader ske din vilja" kan aldrig sedan kräva att genomdriva sin  egen vilja.


11 Kyrkan är bara  Vägvisare, Sanningsvittne och Livgivare om Hon förstår att den som bor i varje enskild lem i kroppen är den som kallar sig själv "Sanningen, Vägen och Livet". Det är Kristus i oss som lever sitt eget liv, att misslyckas med att leva som Kristus gjorde är helt naturligt, för det som för oss är det naturliga är det som är kvar sedan syndafallet. Först när Kristus tagit gestalt i oss kan han genom sin Ande leva sitt Kristus liv igenom oss. "Vet ni inte med er att Kristus bor i er, om inte så består ni inte provet."  En kristen är en människa som har stigit ner från maktpositionen i sitt eget liv och överlåtit sig åt sin Herre, så att Han genom den troende kan göra det bara han kan.
Hennes EGO har korsfästs med Kristus och nu lever inte mera hon utan Kristus lever i henne. Den gamle Adam är död och alla dess gärningar är dömda, den nya människan bär sådan frukt som hör riket till. En kyrka som inte eftersträvar att låta Kristi ord rikligen bo inom sina väggar kan heller inte tillväxa till full Kristus status i världen. Det är Kristus som är kyrkans primus motor och exsistensberättigande.


12 Kyrkans existens i tiden är inte hennes slutliga bestämning. Hon är av evighet och alla som lever i henne är medvetna om att de är skapade för något mer än tingens ordning. Tingen tillhör intigheten och undergången.  Den aspekten gör att hon har sin blick riktad till det som är därovan, inte till det som upptar synfältet här. Hon vet att hennes fysiska del bara är en tillfällig skepnad, hon sår och skördar inte för tiden utan för evigheten. Hon saknar intresse av att synas stor på jorden. Hon eftersträvar Guds välbehag mer än människors gunst. Hon låter sig inte bedras av de begärliga lockelser som vill tvinga på henne förgängelsens sköra lagerkransar. Hon vill verka och leva så att hon får höra från sin Herre: "Väl gjort du gode och trogne tjänare."

Om detta borde vi tala. I varje fall anser jag det. För vad det nu kan vara värt. Inte som om vi redan var där, utan för att det är den väg som leder till det som menas med Guds församling i tiden.  Vill vi inte komma någon vart så blir det som det blir. Vill vi inte nå mål kan vi gå vilka vägar vi vill, och kanske tro att alla vägar bär till Rom eller att alla blir saliga på sin tro. Alla blir saliga på en personlig "tro som är i linje med den tro som en gång för alla är meddelad åt alla de heliga."

För er som följt mig en tid är detta inga nyheter. Jag har då ofta sagt er allt detta förut.

Men så här är det: mot sanningen kan ingen åstadkomma något alls.

-----

Björn Donobauer  15 Februari Doncaster





tisdag 13 februari 2018

"Gör enligt givet mönster!"

En text i anslutning till videobloggen om Katedralen.

Ett utdrag ur mitt manus: ”Ledtrådar”


De hade vittnesbördets tabernakel byggt enligt Guds mönsterbild "Och de ska åt mig göra en helgedom så att jag kan vara närvarande mitt ibland dem. Tabernaklet och alla dess tillbehör ska de göra alldeles efter de mönsterbilder som jag visar dig."
"Se Herren har kallat och nämnt Besalel..och har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med förstånd och kunskap och med allt slags hantverksskicklighet, både till att formge och utföra konsthantverk..och de ska utföra allt arbete i alla stycken så som Herren har bjudit dem." "Så blev tabernaklet uppsatt i det andra årets första månads första dag..så fullbordade Mose allt arbetet så som Herren hade bjudit honom. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde tabernaklet."

Andligt ledarskap är inte ett eget företagande, ingen fristående entrepeneurverksamhet. Det finns himmelska mönsterbilder för allt som ska byggas på jorden. På denna punkt råder det ingen frihet. Friheten ligger i att jag i min generation kan få bygga vidare på vad som redan före mig pågått i årtusenden. Men jag har ingen rätt att ändra i ritningarna eller i val av material. Det är därför som förmågan att vara hörsam, att lyda, att ta order är en väsentlig del i förberedelsen för ledarskap. Den som aldrig respekterat eller hörsammat sina jordiska fäders instruktion kommer att ta sig friheter med det gudomliga också. 'Det är gott för en man att han bär sitt ok i sin ungdom. Må han sitta ensam och tyst när ett sådant pålägges honom” "Ta mitt ok på er och lär av mig eftersom jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, ´då ska ni finna själsro.' Mitt ok är milt och min börda är lätt." "Älskar ni mig, då håller ni er efter mina bud och jag ska be Fadern att han sänder en annan hjälpare, Sanningens Ande, som för alltid ska vara hos er." Samma inställning av villighet att lyssna, att studera mönsterbilden i det himmelska för det verk som ska göras här nere präglar apostlarnas undervisning och verk.

Det finns en lagd grund, ett fundament som ingen kan bygga förutan. Ingen kan leda som inte vet hur byggnadsverket ska se ut. Här kan det inte finnas utrymme för hemsnickrat sätt att tjäna Gud, här är inte tummelplatsen för den som vill hävda sig mot Gud och hela världen med att bygga på sitt eget vis. "I enlighet med den Guds nåd som jag har fått mig tilldelad lade jag grunden som en erfaren byggmästare, nu bygger andra vidare därpå. Men var och en måste vara noga med hur han bygger. Ingen annan grund kan läggas än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, så ska den dagen avslöja hur det står till med var och ens verk. Allt ska prövas genom eld." Tabernaklet i öknen som Israel levde med så länge var en skuggbild av det som skulle komma. Det hade tältartad tillfällighetskaratär och kunde lätt flyttas runt dit där Herren valde att visa sig. Det kunde finnas under långa tider utan att dess form längre användes så att dess ursprungliga innehåll kom i dagen. Dess centrala kärna var nådastolen, förbundets ark, vittnesbördets ark. Den förlorade Israel i ett krig med filisteérna. Förlusten var så dramatisk att en kvinna, döende i barnsängsblödning namngav sitt nyfödda barn ”Ikabod”, det betyder 'härligheten är borta ifrån Israel.' "Hela Israel suckade efter Herren i tjugo år." Det hade varit mera fruktbart om de hade sörjt över sig själva. Under de närmaste tjugo åren fortsatte den rituella delen av gudstjänsterna som om ingenting hade hänt. Först när David varit kung en tid kommer han på tanken att hämta hem Herrens ark till Jerusalem och Sion, Davids stad. Han vill bygga ett lämpligt tempel, men det får han inte göra. Gud vill tvärtom göra åt sig själv ett tempel, ett heligt husbygge av människor som han kan kalla sitt hus. Men det var före avancerat för Israel, och förefaller att vara det idag med.

Hur ska vi annars förklara att våra lokalomsorger tillåts ta det mesta av vår kraft och våra medel? Hur kan vi annars redogöra för vår vanföreställning om att gå till kyrkan? Hur kan vi som är det enda sanna tempel Gud har lämnat åt världen gå till oss själva? Om vi blir något annat i kyrkolokalen än det vi är när vi är ifrån varandra då leker vi religion, men det har inga likheter med det andliga liv som nya testamentet beskriver. Det ser å ena sidan ut som om tabernaklets logiska efterföljare måste vara Salomos tempel. Men även det templet är 'bara' ett interimsmärke avsett för den visuella gestaltningen av Gudsnärvaron i den generationen. Att Herrens härlighet uppfyllde Salomos tempel på samma sätt som han uppfyllde tabernaklet det vet vi. "När Salomo hade slutat sin bön kom eld från himmelen och förtärde brännoffret och Herrens härlighet fyllde huset." Trots all sin härlighet blev detta tempel ödelagt och lades i ruiner. Ännu en gång stäcktes allt hopp om att yttre form kunde garantera rätt innehåll. Fångenskapen hade bland annat den effekten att den luttrade Israel som ett silver renas genom smältning. Efter de 70 åren kommer ett annat folk tillbaka. Ett folk som visserligen snart nog bygger ett nytt tempel, men vars insikt om sin egen karaktär har djupnat. Så när tempelbygget visar sig vara torftigare och klenare än det som de gamle mindes från tiden före fångenskapen och därför grät ymnig så lovade Gud dock samtidigt att det i alla avseenden skulle vara gott nog.

När vi efter de tysta fyrahundra åren besöker Jerusalem i sällskap med Jesus och lärjungarna ser vi det imposanta Herodianska palatset. Gossarna från landet stirrar på det mäktiga verk som det tagit 46 år att bygga och funderar över hur deras Jesus ska te sig när han sitter där i makt och härlighet. Han ändrar på allt och stjälper kull deras storvulna och egensinniga funderingar genom att vända detta tempel ryggen och förklara att det enda tempel som nu finns är hans egen kropp. Det gamla har orenats av allt från fågelförsäljare till romerska knektar. "Bryt ner detta tempel och jag ska på tre dagar bygga upp det igen.” Det nya förbundets mönsterbild för ett tempel är vare sig ökentabernaklet, Salomos tempel eller Esras gudshus. Det mönster som finns för Guds tempel i nutiden är den heliga tempelbyggnad som inte är byggt med händer, som inte består av sten, trä eller betong utan av levande stenar. Män och kvinnor som låter sig byggas upp i Kristus till ett heligt tempel, en andlig byggnad i Herren. Det är ett tempel där varje enskild människa ska betrakta sin kropp som ett gudshus.

Det är ett tempel där Guds härlighet är 'den enfödde sonens härlighet' och där denna härlighet ständigt är närvarande. Så som Kristus var uppfylld av den härlighet som finns där Guds Ande är, så vill han genom det närvarande och pågående sakramentet av sin egen närvaro i varje troende människa uppfylla hela sitt tempel med sig själv. Guds hemlighet är nämligen denna: att Jesus Kristus är i oss! Gemensamt firar vi gudstjänst och delar bröd och vin, det gör vi med en blick tillbaka på templets grundläggning (hans död i vårt ställe) och med ett hopp om en snar taklagsfest ('Lammets bröllop') när detta verk äntligen är färdigt. Vid människors medvetna och frivilliga inträde till denna byggplats döper vi dem. Därvid ser vi bakåt och skådar framåt. De döps in i Kristi död, och de ikläds Kristus. Men därutöver finns det ett förbisett och undanskymt "mysterion", nämligen den hemlighet som heter att Kristus nu är i sitt enda jordiska tempel, och så uppfyller han allt med sin närvaro.

Så, och bara så kommer Guds härlighet till uttryck i världen. Mönstret är alltså han som 'tabernaklade' ibland oss". ”Vi själva 'tabernaklar' här på jorden för en tid, men våra jordiska kroppar ska rullas samman likt en uttjänt klädnad och lämnas härnere där de återgår till den jord de skapades ur. Vi har nämligen förvissningen om att ett nytt hus är berett åt oss, inte ett hus byggt av mänskliga händer utan ett evigt sådant.” Men medan vi är kvar i detta 'tabernakel' som utgör vår synliga närvaro, så har vi ett uppdrag att utföra. Vi har att påminna och hålla fast vid den tro som en gång för alla har meddelats oss. Vi har att fostra fram sådana som kanske kan bli lämpliga att leda Guds folk ut ur det Babylon, ut ur det Egypten dit det genom sin avfällighet har förpassat sig självt. I det verket är det nödvändigt att vi gör alldeles efter den mönsterbild som Gud har visat oss. Om vi inte gör det hastar den dagen oss till mötes när "det stora vilddjuret ska öppna sin mun och öppet häda och förbanna Gud, smäda hans namn och hans 'tabernakel' och alla som bor i himmelen. Och det kommer att få makt att föra ett krig mot de heliga och det kommer att övervinna så att alla som inte har sina namn skrivna i det slaktade lammets livsbok kommer att tillbedja det."

I bokens inledning sa jag att jag hoppades på en tidsfrist för oss kristna innan Anti-Krist uppenbaras. Jag hoppas på detta därför att annars går det i uppfyllelse som Jesus antydde medan han vistades här på jorden: "Skall väl Människosonen vid sin ankomst finna tro här på jorden?" För vårt lands vidkommande ser det mycket dystert ut. I dagsläget finns det några hundratusen kvar. Men utan ett nytt ledarskap bestående av människor med ett sinne efter Guds hjärta är det bara en tidsfråga. Om vi inte nu orienterar oss rätt i dessa frågor kommer vi att skada de kvarvarande församlingarna genom att de får ledarskap som inte håller måttet, inte kan mönstret för vad som ska byggas och som inte vill gå Herrens tidlösa vägar. Då överger än fler kyrkorna och kapellen och det andliga förförelseverket kan ostört gå vidare. "Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig." "Gud har inte gett oss en ande av försagdhet och undfallenhet, utan en kraftens och kärlekens och självkontrollens ande. Därför skäms vi inte för vittnesbördet om vår Herre, utan vi bär våra lidanden för evangeliet genom den kraft som Gud ger, den Gud som har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, detta inte på grund av våra mänskliga meriter utan helt utifrån sina egna beslut och enligt den nåd som redan från evigheten tillförsäkrades oss i Kristus Jesus." "Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att till den yttersta dagen bevara det som jag har anförtrott åt honom." "Bevara genom den Helige Ande som bor i oss det goda som har blivit dig anförtrott." "Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, han kände dem nämligen och han behövde heller inte någon yttre bekräftelse på människans sanna natur, han hade full kunskap om människan utifrån sig själv.” Ledarskap handlar om förtroligt förvaltande av något anförtrott. Det är denna nära koppling mellan tillit till Gud och mottagandet av ett personligt förvaltarskap som ger andligt ledarskap dess särskilda och unika utmaning. Om Kristus inte anförtror sig själv åt oss, kan vi inte leda hans får. Förberedande ledarträning utvecklar denna förtroende sida så att ett framtida ansvarstagande byggs upp genom att människan lärs att vara trogen i det lilla innan hon får förtroende för det stora. Ett lysande exempel från förra förbundets skrifter följer här:

David och hans lamm! Innan David blev Israels obestridde kung gjorde han sina lärospån i en blygsammare skola. Visserligen slogs han framgångsrikt mot både björn och lejon, men det var bara en relativt liten flock får som anförtrotts honom. När han sänds till krigsteatern med proviant för sina äldre och inkallade bröder möts han av en nog så viktig fråga: ”Men Eliab, hans äldste broder, hörde hur han talade med männen. Då upptändes Eliabs vrede mot David, och han sade: ”Varför har du kommit hit ned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårahjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska. För att se på striden är det som du har kommit hit ned.” Det kan inte nog betonas att en människas utveckling går från det lilla till det stora.

Den som inte förstår att den egna utvecklingen måste gå till på detta sätt för att människan skall kunna växa in i uppgifterna, inte tvingas in i dem, eller ambitiöst kasta sig över dem, har stora problem att vänta fram i livet. David gick ingenstans innan han hade sett till att fåren som han lämnade för gott var i goda händer. ”Tidigt följande morgon överlämnade David fåren åt en vaktare, tog med sig vad han skulle och begav sig iväg, som Jesse hade befallt honom.” När David har antagit Goliats utmaning ikläder Saul honom den rustning som var hans egen. Eftersom Saul var huvudet högre än allt folket såg David löjlig ut i sin för stora och ohanterliga rustning. Han hade frimodigheten att säga ifrån. Det är en svår konst. ”Och Saul klädde på David sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och klädde på honom ett pansar. Och David rustade sig med hans svärd utanpå kläderna och prövade på att gå med det, ty han hade aldrig försökt något sådant. Och David sade till Saul: ”Jag kan inte gå så klädd, ty jag har aldrig prövat sådant.” Därpå lade David av sig det.

Lycklig den människa som får lära sig sina livsuppgifter i takt med den egna tillväxten och i full insikt om den egna utrustningen. Om uppgift och utförare är integrerade bildas aldrig de hålrum inne i människan som kollapsar när den stora uppgiften axlas. Övermod och självöverskattning resulterar så lätt i kollapsade ballonger. Det är många som har snavat ut på slagfältet i rustningar som inte var deras. Efter några få steg hade de så hopplöst trampat in i den släpande mantelfållen att de föll på näsan. Det finns bra mycket bättre sätt att förbereda människor för ledarskap: ”Hans herre sade: ’Bra, du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din Herre.” Ingen annan form av ledarskap någonstans i världen har denna förutsättning: uppdragsgivaren ger sig själv, sin egen kraft, sin egen kunskap och sin egen exekutiva makt till sina efterföljare. Han är därmed den kraft som behövs för att möta varje krav som är förenat med uppgiften till vilken han kallar.
Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i
er.”
Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder.”För de heliga ville Gud klargöra denna härliga hemlighet i all sin rikedom:Kristus i er, det är härlighetshoppet.” ”Honom förkunnar vi genom att vägleda alla människor och undervisa dem alla med all vishet för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus. Det är för detta jag strävar och kämpar med den kraft som han så mäktigt låter verka i mig.” När tappade kyrkan denna realitet, och varför? Andligt ledarskap är en omöjlighet utan den. Det är synd om alla som försöker att vara det de saknar den grundläggande utrustningen för. Det är normalt att misslyckas med det som bara Kristus själv kan.

Björn Donobauer 13 Februari Doncaster..





fredag 9 februari 2018

Importerad frukt

"Och ordet blev kött och tog sin boning ibland oss."

(Utdrag ur ett bokmanus från 1995/2004:)

Importerade välsignelser : Jag har varit aktiv i svensk kristenhet sedan 1969. Ingen lång tid kanhända, särskilt inte om jag räknar bort åren 85-93 då jag vallade mina får i min öken, men under alla dessa år har jag sett hur vi importerat den ena vågen av begärliga och bedrägliga andliga erfarenheter efter den andra. Och alla de vågorna har förklingat utan att egentligen ha lett till en väsentlig framflyttning av de goda nyheterna in i vårt folks medvetande. Visst har många av de som redan var troende blivit välsignade och uppbyggda, men de har blivit det med importerad frukt. Alltmedan den svenska kristenheten minskar i förfärande takt.

 Var finns det fruktbärande av svenska kristna i Sverige som mättar svenskar, nysvenskar och gammelsvenskar tillika? Var och när blir ordet kött hos oss så att vi kan få se ett avgörande genombrott i vårt land? De vågor av välsignelser som vi mer eller mindre väl har lyckats svälja i Sverige har alla snabbt förklingat. Ett förfärande stort antal kristna är identiskt lika det folk som bebodde Aten när Paulus kom dit på sin missionsresa: "Det var nämligen så med alla atenare liksom också med de främlingar som bodde där, att de inte hade något annat att göra, och heller inte hade intresse för något annat, än att ideligen höra något som var nytt för dagen."  Det sägs alltså att Gud har sänt oss sina tjänare ifrån England, från Tyskland, från Norge, från USA och Korea, och nu senast från Australien. Ja  den som inte själv kan gå är tacksam för kryckor. Men längtar efter egna ben med spring i.

De 'gamla' svenska ledarna har snart alla lämnat fältet för annan tjänst bortom tid och rum. Om Gud inte reser upp ett nytt svenskt ledarskap i Sverige har vi inom kort en rad kristna kolonier som styrs ideologiskt och andligt från andra delar av världen. Jag är inte motståndare till import av exotisk frukt, varken den jordiska eller den andliga varianten, men jag tror inte att Kristi församling kan vara frisk om den ständigt lever på efterrätter. Som nysvensk borde jag kanske vara glad över att vi är så internationella numera, men i mitt hjärta ropar det efter en väckelse av svenskar i Sverige. Ordet kan bli kött här också. Hittills har alla mig bekanta andliga skeenden i Sverige startat via import av välsignelse utifrån. Är tiden och människorna mogna för att möta Gud så att Sverige skakas, så sker det kanske denna gång med svenskar som går en väg rakt fram utan att snegla åt vare sig vänster eller höger. Det kan inte vara sant att Guds Ande besitter bättre resurser i andra länder än densamme har här. Den Ande som bor i människor i Sydney är ingen bättre eller annorlunda Ande än den som bor i Falköping. Föreställningen att det går att transplantera främmande kött till en annan kropp måste också kopplas till insikten att den friska kroppen avstöter det som är främmande, förr eller senare. Om det som importeras inte integreras blir det en protes.

När och om ett sådant andligt skeende inträffar, kommer mycket av det som finns i bibelns ledarskapsundervisning att bli synligt igen. Om vi ödmjukar oss och tar till oss det som Guds Ande alltid har velat göra kommer det inte att handla om 'om' utan om ' hur snart.'  Jag tror inte att jag har en enda originell ny tanke att komma med i  detta ärende. Verkar det nytt för läsaren är det kanske därför att minnet är så kort och för att vi i vår tid har så mycket annat i huvud och hjärta, och tyvärr har tappat bort det som vi alltid har haft tillgång till. Och så har vi öst ur grumliga källsprång istället för ur de friska bäckarna.

Att ordet måste bli kött bygger på den kritiska insikten att Kristus vill ta gestalt i oss. Det har en rad konsekvenser för hur vi ser på oss själva och på den importerade frukten.

Men vänta nu ett tag  kunde du säga. Om inte Gud hade sänt sina tjänare till oss från andra håll i världen då hade ju Sverige aldrig blivit kristnat. Om Eskil och Ansgar och alla de andra aldrig lytt kallelsen att komma till höga Nord så hade vi inte haft annat än rusiga vikingar här. (kolla ett större sportevenemang och du ser att de på nytt har tagit över landet). Hade inte F O Nilsson varit till sjöss hade baptismen aldrig hittat hit. T B Barratt tog hit pingstväckelsen via Norge.  Och så vidare.

Rätt så. Den kallelse som Paulus får att komma till Makedonien är just en sådan mission. Men, och här är det stora mennet. Paulus skapar ingen koloni åt Jerusalem i Makedonien. Det är inte Jerusalem församlingen som alltfort bestämmer över de nya församlingarna. Varför inte? För att Paulus investerar tid och träning och undervisning av dem som bor och lever där och ser till att denna församling så fort som möjligt har ett eget lokalt ledarskap som med sin egen förankring i sin miljö kan se till att Ordet blir kött där och då. Det är så man blir kulturellt relevant, så man kan tala med greker på grekiska, med barbarer på rotvälska och har undanröjt kulturen från evangeliet.

Jag har rest lite grann i världen och har läst nog med Missionshistoria för att inse att evangeliet aldrig kommer från en kulturkrets till en annan utan att också släpa med sig det bagaget till det nya landet. Jag ser bilder på pastorselever i Indien med svarta kostymer, vit skjorta och slips i 40 graders värme med vämjelse. Jag får rysningar av prästseminarier  mitt i Afrika i röd  och från Scotland importerad sandsten i senedwardiansk stil. Jag får massiva obehag av svenska missionärer som klagar på att julskinkan saknas på deras bord i ett land med muslimsk befolkning. Om ordet inte blir kött, dvs sann närvarande och lokal mänsklighet, så att det utan hinder av främmande kultur kan tala till dem som är där utan att först "försvenska, föramerikana, föraustralia" dem så blir Ordet hängande som en pendang till kulturen, inte den dynamik som oavsett kultur bygger Guds rike.

Jerusalemsförsamlingen relation till de övriga församlingar som springer upp i hela världen är intressant.  Det enda som ideligen är synligt av Jerusalemsförsamlingen är dess nöd och ständiga hjälpbehov. Den hålls vid finansiellt liv genom den ena insamlingen after den andra, inte för att ledarskapet där krävde det, utan däför att de andra hade drabbats av Guds ord som sa att en utjämning skall ske. Den som har bör dela med den som inte har.

Men inte en enda rad förekommer i hela Guds ord om att Jerusalem hade mandat att styra de övriga. Inte en rad antyder att Jerusalem fösökte styra teologin i församlingarna. När Paulus efter många år uppsöker Jerusalem för att stämma av att han inte är ute i ogjort väder visar det sig att Guds verk i alla städer dit Paulus kom följde Guds rikes lag och det samma var fallet i Jerusalem. Varför? För att Ordet blev kött! Dit det kom klädde sig samma sanning i det lokala 'köttet'. Det medförde en del problem. Alla Pauli brev visar de lokala förhållanden som behövde skiljas från evangeliet och inte fick bli en del av det. Korintierbevens angrepp på sexuell omoral var det sekulära Korints kvardröjande problem. Så länge de var mjölkbarn kunde de inte själva genomskåda denna rest.

Varför hade Jerusalem ständiga problem med försörjningen? Det hävdas ibland att det förekommit hungersnöd i Judeen. Det är ju möjligt. Men sanningen ligger mycket närmare till hands. 
1) För det första var deras inställning att nu kommer Guds rike endera dagen så vi behöver inte längre arbeta så hårt.  (Karismatiskt försvarade lättjor finns) Paulus går till rätta med det i andra församlingar. "Den som inte vill arbeta skall inte äta".  Själv arbetar han med egna händer för att ingen skall sätta en prislapp på Guds ord så att de som betjänas med ordet, som vi får fritt och för intet, inte heller skall behöva betala för det. 
2) Församlingen hade ett överskott av grekiska änkor, som sannolikt var utan vare sig mark att odla eller egendomar att förvalta. Den snabba tillväxten ger alltid  sociala 'utmaningar'. 

3) Den socio-ekonomiska yra som gjorde att de lade allt de ägde vid apostlarnas fötter och inte längre kallade något sitt eget utan lät allt ingå i den gemensamma potten innebar också att de avhände sig sitt kapital och sina förvärvsmöjligheter. Och det är inte första gången materiella tillgångar hamnar i fromhetshänder som kanske ändå är bättre på att predika 'Saliga är de fattiga' än att förhindra den fattigdom som kommer av bristande förvaltarskap. Hur var det nu med Ebberöds bank? Eller var det Samspar? 

4) Det utbröt en förföljelse mot församlingen. Vet någon nu levande svensk vad det innebär? Romarnas SÄPO lamslår ledarskapet och församlingen genom att döda och/eller  fördriva dem, och ni kan vara 100% säkra på att den gemensamma skattkistan försvann som en avlöning. Och för all framtid  ända tills alla fördrivs år 70, då staden grundligt förstörs av romarna, består församlingens materiella fattigdom. Ingen insamling görs för någon annan församling under hela denna tid! 

Men det är inte för att de som var i Jerusalem hade högre status, eller var MODERKYRKA eller något av det som den katolska kyrkan annekterat som ursäkt för påvedömet. Om Hillsong i Sverige fortsätter på inslagen linje är en liknande ekonomisk katastrof för de berörda församlingarna ute i det övriga Sverige så gott som garanterad. I kraft av sin ställning kräver man underordnande och lydnad. Och det kostar hus och lokaler. Det styr tanke och handling, och bestämmer över Guds Andes verk i Älmhult, Hyltebruk eller Korpilombolo från Stockholm.

Känner du till de tre 'själv' som måste finnas för att en församling skall ha rätt skor på fötterna?
  1. Självstyrande
  2. Självförsörjande
  3. Självpropagerande
1  Paulus ägnar i snitt tre år åt Antiokia, Efesus etc för att från dag ett, 'i synagogan, på gatorna, i hemmet undervisa'. Efter den tiden finns det i samtliga fall ett eget lokalt ledarskap i samtliga församlingar.   Hur ser det ut? "Medan de utförde tjänst inför Herren och bad, sade den Helige Ande till dem: avskilj åt mig Paulus och Barnabas för det verk till vilket jag har kallat dem."  Vafalls? Ska du skicka bort Förste och Andre pastorn? (Ska ni rentav kränka vår lovsångsledare med att kräva sanning i lovsångstexterna?) Hur ska vi då klara oss? Andens svar: de har gjort sitt jobb. Gjort sig själva överflödiga genom att dra fram det ledarskap ni behöver ifrån er egen krets. Nu behövs de på annat håll. Fatta?  Och inte skickade de bud till Jerusalem för att få lov till det heller. De är nämligen så självstyrande som en kristen gemenskap får och skall vara. Samverka med andra, inga problem, men styras av? Aldrig i en sund församlingssituation. En sund församling har inte 51% majoritetsstyre. De har andlig konsensus: "Den helige Ande och vi har beslutat."

2  Alla utom just Jerusalem är självförsörjande, det är därför som Paulus kan glädjas åt insamlingarna till de heliga i Jerusalem.  Den som har hand om pengarna brukar ha gigantisk makt. Att vara nådehjon åt statsbidrag eller ekonomisk dominans av en eller annan givare har alltid med sig att den som betalar bestämmer i en eller annan mening. Hur många församlingspastorer har inte under åren fått finna sig i att, öppet eller fördolt, acceptera ämnes- och innehålls censur av sina predikningar?  "För NN gillar inte att du pratar om det eller det." Och hen har makt via sina generösa bidrag till församlingen, och faktiskt till din lön. Bit inte den hand som föder dig! Jag förstår varför tältmakarpastor Paulus höll sig undan så långt han kunde från den komplikationen.
Till försörjningen hör insikten om givande och offrandet. Medlemskap i en församling som gör anspråk på att vara Kristi synliga kropp innebär att hela kroppens verksamhet bekostas av hela kroppens samtliga medlemmar. Naturligtvis enligt mannats princip: "Var och en samlade så mycket han kunde. Och när det var gjort hade alla nog för sig. " Om alltså årsbudgeten är X kronor och antalet är Y medlemmar så är summan av mitt personliga åtagande i församlingen inte 10% utan X delat med Y! Det jag då bidrar med  ur mina resurser borde vara så nära 'min andel' som möjligt.  Lokal förvaltning för lokal verksamhet där givande är efter förmåga, och offrande utöver det. Att sitta på stämma och säga ja till samtliga satsningar utan att ta personligt ansvar för min andel av kostnaden är inte att vara medveten medlem. Att vara delaktig i enorma utlägg för verksamheter i Stockholm om jag bor i Göteborg är bara då relevant när det som pengarna används till mostvarar församlingens Gudgivna uppdrag.  Vilket kan och bör undersökas.

3 Självpropagerande innebär helt enkelt en förlängning av innebörden i Orden: " Var alltid beredda till att avlägga en anledning till det hopp som bor i er."  1 Pet 3:15 "Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt on standby vad det gäller det hopp som ni har. Inta max beredskap att förklara er tro med ödmjukhet och respekt och ett rent samvete. Då kan de som talar illa om er goda livsföring komma på skam." (lätt parafraserat).  Jag satt på ett kaffee häromdagen med några män ur en bibelgemenskapsgrupp och samtalade om vad vi som tillsammans hade 2-3 hundra församlingsår bakom oss egentligen var överens om och kunde avlägga räkenskap för.  Så vände jag mig till en av dem och ställde den meningen från Peterbrevet som en fråga:  "Kan du kort ge mig din anledning till att du har  ett kristet evighetshopp?"  Mummel mummel, fågelholk fågelholk, Er, mmm nä,  det  är jag inte säker på. Vände mig till en annan, en aktiv bibelläsande man. Skakade på huvudet.
Hur skall den kyrka vara självpropagerande som ständigt hyr in arbetskraft från andra håll till att göra det vi själva som enskilda medlemmar borde?  De ledargåvor Gud ger sin församling lokalt är till för att " göra de heliga skickliga till att utföra sin tjänst". Inte för att göra jobbet åt dem mot avlöning, bil, bostad och fritt WIFI. Om man vill att alla de tusentals plantor man har i ett växthus skall växa måste man tillföra vatten till varenda planta. Det räcker inte att vattna (döpa) trädgårdsmästaren. Det är inte denne som kommer att pryda min veranda. Det är inte den knölen som ger avkastning i potatisåkern.

Vakna! Eller gå under som församling!

Ordet som inte blir kött försvinner i mediabruset. Att vi idag har detta gigantiska tvärdrag av motsägelsefull information är till för att alla GUDSORD skall drunkna i människoord. För ingenting är farligare för falska läror än det som Gud har sagt.

Antingen kommer Guds ord att hålla oss borta från synden, eller också blir det tvärtom, synderna vi odlar håller oss borta från Ordet.


Björn Donobauer, Doncaster 9 Februari 2018

torsdag 8 februari 2018

Megachurch och Minitempel.


Diskussionerna går häftiga omkring vår tids pingstkyrkor som den snabbväxande Hillsong rörelsen och dess möjliga avvikelse från sann kristendom. Jag har inte för avsikt att här diskutera Hillsong alls, och heller inte huruvida den eller den 'kyrkan' är fel eller rätt. Jag har aldrig varit på ett Hillsong möte så det varom man inte kan tala bör man inte heller tala.

Men lodlinan skall upp.

Vad jag däremot avser att göra är att, som vanligt, hålla upp det lod som Guds ord i skrifterna ger för vad som rätteligen kallas 'Kristi kyrka' överhuvudtaget. Om det som är mänskligt är något alls så är det alltid i en eller annan bemärkelse skevt. Det är ett ofrånkomligt tillstånd i vår värld. Om du hittar en perfekt gemenskap, så för allt i världen sänk den inte genom att gå med i den.. Om du inte är perfekt förstås. I många stycken brister vi alla. Sammantaget blir den totala mängden enskilda brister det som också ger 'lutningen' åt den enskilda församlingen. Men om de skeva jämförs med de likaledes skeva är ju ingen skev. Först när du hänger dit en lodlina ser du hur skevt byggnadsverket är. Om det är det.

(Förlagan till denna blogtext är gårdagens engelskspråkiga text på min websida www.donobauer.com.
Här en sammanfattning på svenska.)

Har ni hört talas om det så kallade 20-80 fönstret?

En italiensk ekonom vid namn Pareto upptäckte att fördelningen 20% - 80% var ett genomgående fenomen på många områden. 20% av människorna i Italien ägde 80% av alla tillgångar. 20% av all åkerjord producerade 80% av all gröda. Osv.. i alla organisationer står 20% för 80% av det nyttiga arbetet. Löser man 20% procent av de större felen i en datakod är de övriga 80% relativt enkla att lösa. Och så vidare..

Vad det har med Mini så väl  som Megakyrkor att göra ser du strax. Det är nämligen ett ögonmått för att mäta alla församlingars struktur. Strukturen står och faller med den omgivande kulturen och det idéinnehåll, dvs den undervisning som ligger till grund för strukturen. Stridsropet är "den rätta läran garanterar den rätta församlingen."  Vilket skulle bevisas  förstås. Många är renläriga men stendöda.
 Antagligen hänger det då inte på vad man lär utan på vad man gör.  Min käpphäst är denna: inför mötet med kyrkans Herre är vår ortodoxa lära av noll och intet värde om vi inte också uppvisar ortopraxi, det vill säga att vi gör vad rätt är. Skriftens vittnesbörd är nämligen entydigt: "För om den som vet vad som är rätt (ortodoxi) men inte gör det (ortopraxi) så blir själva kunskapen till synd." Jakobs brev 4:19   "Var inte enbart ordets hörare utan  också dess görare om inte så bedrar ni er själva (med er egen renlärighet) Jak 1.22      "Det är inte de som hör lagen som är rättfärdiga inför Gud utan de som gör vad den säger." Rom 2:13

Nog om det. Lodlinan är entydig. Det är aldrig vad som sägs utan vad som görs som skall hålla granskningen. Skulle du tveka på den punkten bör du som läsare avsätta en stund med att läsa, begrunda och be över Jesu budskap i Matteus beskrivning av himmelrikets konungs avskedstal något dygn före sin frivilliga död. Matt 25:12  "Jag känner er inte." Eller ett liknande avsnitt i Lukas 13:24-28


"Elim"

Hur är det med 20-80 fönstret när det kommer till den kristna församlingen?  " Allt vad som fordom (GT) är skrivet, är till för vår skull, för att få oss att avstå från att synda som de gjorde då, för att lära, förmana, tillrättavisa oss som har ändens tid inpå oss." (summering av flera NT texter.)  Välkommen till 2 Mosebok sista versen kapitel 15 och första i kapitel 16. "Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio  (palm) träd. Där slog de läger vid vattnet. Hela Israels församling bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, Mellan Elim och Sinai."   Ordet palmer är "tamar" och används brett om träd av olika slag. Själva namnet Elim betyder dock något mera specifikt: "Ekar" i plural.  Sannolikheten att det var på grund av dessa träd som platsen fick namnet känns rätt övertygande. En björkhage kallas sällan granlund. (Tolkningen att det var just palmer kommer antagligen av det oasliknande intryck man får av platsen)

Hur som: tolv som hade levande vatten, men sjuttio som konsumerade det. Jag kan inte det där med procenträkning. Men 12 av sjuttio låter något inte alltför avlägset från 20%-80%. Men jag behöver inte kunna räkna procent för att efter 70 år av mitt liv inse att detta återspeglar den verklighet som jag sett i ett stort antal kyrkor.  En femtedel gör jobbet, fyra femtedelar understöder och blir betjänade av dem.
 I princip varenda kyrkorum är uppbyggt  efter samma mönster. Minst 20% är estrad, podium, platform och avskilt för den tjänande femtedeln. Den övriga platsen är konsumenternas "bussgemenskap". Rad på rad med utblick i nacken på framförvarande. På väg åt samma håll, men mest passiva med undantag för nattvardsgång, kollekthåven och psalmboken/lovsångshäftet, eller som numera fri sikt på datakanonens projicering. (Glömmer inte bort dem som sköter kyrkkaffet).

Är det något fel på det? Om alla  ser ut så måste det väl vara rätt?

Lodlina: vad är tillväxt?

1 Numerisk tillväxt där Gud lägger människor till sin församling i stora skaror och en och en. Standard schema där de goda nyheterna möter människor. Tillväxt genom att människor frågar vad de skall höra nu när den Helige Ande har överbevisat dem om sitt andliga tillstånd."När de hörde detta högg det till i hjärtat på dem och de frågade Petrus och de andra apostlarna:"Bröder vad skall vi göra?" Petrus svarade dem "Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn så att era synder blir er förlåtna. Därpå skall ni som gåva få den Helige Ande." Apg 2:37f   ... och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta." Apg 2:47  

2 Uppväxt från det initiala  mjölkbarnsstadiet till förmåga att själva äta starkare föda. Vi började alla med att uppriktigt söka den mjölkmat som här det nyfödda barnet till (1 Pet 2:1-2) " Lägg därför bort all slags ondska, falskhet, hyckleri, avund och förtal. Längta som nyfödda barn efter den rena andliga mjölken så att ni genom den växer upp till frälsning när ni nu har smakat att Herren är god."  Att det var knalt med den saken syns tydligt när Paulus skriver till församlingen i Korinth eller när Hebreerbrevets författare klagar över bristen på lärare ibland de troende. 1 Kor 3:1-3 Heb 5:11-14
Hur vet vi att de troende är kvar på ett barnstadium? De käbblar om dittan och dattan, de tar parti för än den ene än den andre,  de behöver ideligen höra samma sak år efter år och kommer aldrig förbi det första grunderna. De matas mjölk, mjölk, mjölk och har tillväxtproblem i det egna livet. Tror jag  det! Hälsofolken gurus vet att meddela: du blir vad du äter.

3 "Och Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor" Luk 2:52 Tillväxt som individ i sin omgivning. Det finns en förlamande oförskämdhet i att möta någon efter trettio år som sedan säger: "Du är precis likadan som jag minns dig från förr. "  Himmel och pannkaka, menar du på fullt allvar att jag så totalt har stannat i växten på alla plan?  Det finns folk som så totalt har missuppfattat Guds ord att de naket kan hävda att "Gud har sagt att vi skall vara barnsliga" när Guds ord i själva verket säger tvärtom. Vi skall växa upp till Honom som är huvudet för kroppen till full  andlig mognad, men förbli barnlikaSkillnaden kunde inte vara större.  Det är drivorna av vuxna andliga blöjbarn på trösklarna till Guds församling som håller den numerära tillväxten borta.

4 Det som växer när barnen blir mogna är också det som är ett heligt tempel åt Herrens namn. De fogas samman till ett enda heligt tempel där de individuellt underordnar sig Herrens Ord och låter sig fogas på plats till en obrottslig gemenskap. De växer till sig till att vara ett heligt folk, ett konungsligt prästerskap som kan bära fram sådana andliga offer som behagar Gud. (Det är inte en gycklarnas marknad). (1 Pet 2, Ef 2:20 etc etc)

5 Den tillväxt som är i sikte är att alla håller sig till Honom som är Huvudet och växer samman till en kropp där alla dess olika lemmar är behövda och begåvade med en ' biståndsbenägenhet' till hela kroppen. De bör sluta vara solister i frälsningsarmén och övergår till att ge sin enskilda stämma till den sång som dirigenten och körledaren har bestämt. Det är detta som är Kristi Kropp.  Inte ett 20-80 fönster för delaktighet utan ett 100-0 fönster i gemenskapen. Om en lem lider, drabbas alla, om en är glad så lyfter dennes sång alla. 1 Kor 14 borde läsas för vad den säger om normalt kristenliv vad det gäller den enskildes plats i helheten innan man fastnar "för vilken gåva har jag." Gåvorna är Andens gåvor till kroppen. Vill du fara ikring fritt och sologlänsa har du ingen del i gåvorna. De är inte medaljer för gott uppförande.  De är en kroppsegen support från honom som är huvudet för den andliga helheten.

Kristi kropp har inga estradörer som underhåller.
Kristi kropp har inga åskadare åt andras bravader
Kristi kropp har inte lekmän och proffs
Kristi kropp har mångfald av ledaregenskaper. inte super pastorer.
Kristi kropp har inte trosentrepenörer utan föredömen och medvetna byggare av nästa generation av ledare. De som har herdehjärta jobbar på att göra sig själva överflödiga, inte oumbärliga.

Kristi kropp  syns idag nästan inte alls i vare sig mega eller minikyrkor.

När skall vi äntligen bryta upp och lämna Elim?

"Ni har länge nog varit vid detta berg.."

Jag dristade mig att hävda att Elim antyder ekar. "Under ekars djupa grönska, vid den gamla sockenkyrkan.." Ekar har märkvärdiga egenskaper. De tar trehundra år på sig att växa upp och ungefär lika lång tid att dö. Under sin tillväxtperiod utsöndrar de olika ämne, från sitt rotsystem som effektivt förhindrar annan växtlighets framväxande. De till och med förhindrar sina egna ekollon från att gro. Det kallas "allelopati" med en vetenskaplig terminologi. Om du ser ekplantor under en eks kronbredd är det trädet sannolikt redan döende. De slutar först då att förgifta marken när de äntligen är på väg bort. Den som tänker förstår. Har inte vissa delar av kristen verksamhet uppvisat "den brända jordens taktik"? Det växer i alla händelser i dag inget andlig liv i den slagskugga som de kastar.

Ovännens intresse för tillväxten

Redan för många år sedan varseblev jag en obehaglig sak. I studiet av olika väckelserörelser syntes samma fenomen. Explosiv tillväxt på basis av relevant och kompromisslös förkunnelse förde människor till Kristus i stora skaror. Den  tillväxten stannade av efter en tid, ofta tvärt. Varför? Var måttet av de som var förutbestämda till frälsning fyllt? Eller fanns det en annan orsak?

Jag har spionerat på rådslagen hos själafienden om detta. (Ta det inte bokstavligt)

"Här är staden NN, det finns 65.000 innevånare som i ögonblicket tillhör mitt rike. De vet inte om det och så borde det förbli. Men nu har de här kristna börjat ta plats här och hur vi än bråkar med dom så slutar de inte tjafsa om Guds rike. Om vi inte kan stoppa dom så får vi försöka med något annat. Vad sägs om att puffa på utvecklingen. Ni minns hur Amerika under Vietnam kriget använde ett starkt gödningsmedel blandat med dödligt giftigt dioxin för att avlöva  skogarna i Vietnam. Låt dom växa ihjäl sig!! (har ljudet nått till Uppsala och Livets Ord?)

Vilken grej alltså.. Låt dom få femhundra, eller så många som det behövs för att de skall börja fira sin framgång och vara nöjda. Ju fortare vi låter dem uppnå sin komfortzon ju fortare blir det lugnt i staden. Låt dem få denna framgång så fort att de inte hinner med att göra lärjungar av dem som kommer till dem. Då kommer de som nu är evangelister tvingas bli blöjbytare och barnskötare och få ägna all sin kraft åt att förhindra att bäbisarna krypa tillbaka ut över tröskeln. Det kommer också att förvandla evangelisterna till revirhållare som svartsjukt bevakar sitt rike.  Håller vi dom i 20-80 fönstret så garanterar vi ett mertal  av passiva medlemmar och en stab som har för fullt upp med att sköta om dom som är där så att de slutar stjäla flera av de våra. Vi kan gott offra 500 för att få behålla 64.500."



Säg inget till någon om att jag tjyvlyssnat. Vad är en andlig megakyrka? Om tillväxten är som tidigare beskrivits, då är det en kyrka som uppenbarligen åstadkommer ortopraxi, annars känns Herren själv inte vid dem.

Så länge vi slår läger i Elim förblir vi  en del av  20-80 sällskapet, men har inte en chans att bli en helande Kristi kropp med multipel delaktiget av alla lemmarna i kroppen.  Det handlar om ett paradigmskifte som det så vackert heter numera. Eller fromt uttryckt: åter till källorna med det rena vattnet. "Ja men det var ju det vi drack i Elim och sen orkade vi dra vidare.. Ja men gör så då!"

Livet i 20-80 modellen hindrar inte att vi kommer till himlen. Men förhindrar effektivt att himmelriket, som enligt Jesu ord är i oss kommer att synas här.

Så nu har jag hängt upp lodlinan. Varsågoda och mät ni som måste mäta er med någon annan än med Jesus Kristus själv. "För om än vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än vårt hjärta och är väl insatt i allting." 

Man kanske skulle kolla med Gud?  Visst, alltid!




Björn Donobauer, Doncaster.